Jag har lidit av skrivkramp, eller idétorka. Ja kanske rent utav total torka. Lyckades ju dra ner mig själv i en ny (nåja) utmattning med viss hjälp från staten (som arbetsgivare) och cykelförbundet.
Sedan dess har jag bara försökt må okej och inte pushat mig särskilt mycket, men ändå lite för mycket ibland.

Cyklingen har jag hållit i ett hjärngrepp trots allt, för vad vore mitt liv utan cykling? Ja det vore urtrist och tråkigt och inte alls underbart. Men jag har gjort plats för lite annat också, sånt som piggar upp som gamla vänner, resor och familjen. Så frågan är om jag har något att skriva om nu egentligen eller om jag bara vill göra nånting för att motverka min egen bloggdöd.

Jag har tänkt en massa, som vanligt och så har jag läst några böcker som varit bra, speciellt boken Känslosmart : konsten att leva med sig själv och andra, den var verkligen smart och lättillgänglig och trots att jag läst många självhjälpsböcker de senaste åren så stack denna ut. Det var verkligen bra på att beskriva allt om känslor, sånt som är självklart men som man ändå inte riktigt förstår. För övrigt så tyckte jag TV-terapeuten Kalle Norwalds relationsbok Tack förlåt och skyll dig själv (som jag lyssnade på på vägen hem från Linköping) var bra, även om jag inte minns så mycket rent konkret från den i nuläget. Men jag minns betydelsen av titeln och det räcker långt.

I nuläget känner jag en viss hopplöshet, men också en viss självsäkerhet och det är ju nytt. Jag tror faktiskt att det är compassion eller självmedkänsla som är skillnaden. När man ger sig själv andrum så ger man även andra det och allting blir plötsligt mycket lättare att bära. Trots att min värld känns en gnutta oviss, en smula deprimerande och en droppe ensam, så känner jag att mina fötter har fått rötter. Jag står liksom stadigt och uthärdar. Plötsligt vet jag att allting kommer ordna sig och det har jag inte känt på många år. Denna nya kraft ger mig också makten att sätta gränser, både för mig själv och andra och det ger mig ännu mer kraft och makt över mitt liv. Tänk så långt jag kommit med mig själv på bara ett år. Dessutom känner jag mig faktiskt lite mindre ensam tack vare alla vänner som finns kvar.

Förra året vid den här tiden så var jag i ruiner, och det var bara början. Nu återerövrar jag mig själv bit för bit och snart är jag King of my castle.