Det slog mig idag hur otroligt mycket tid vi spenderar på dem som gör oss illa och hur lite kraft som går åt att till att inte tänka på någon vi förlorat på ett bra sätt. Jag tror knappast att jag är ensam om att vara en sådan som hakar upp mig på andras oförrätter mot mig. Jag är väl kanske inte så bra på att förlåta. Fast ibland tycker jag att jag förlåter alldeles för lätt. Det gäller ju att skydda sig själv liksom och ibland behöver man hålla stenhårt i känslan av svek eftersom bedrövelserna varit så många och man förlåtit för ofta.

Det är väl lite som med straffsystemet. Första gången kanske du bara får villkorligt, andra gången en månad och böter, men tredje gången då åker du in på flera år och kan glömma straffrabatt. Allting är förstås relativt och jag är ju inte helt insatt i rättssystemet det ska erkännas, jag vet bara hur jag funkar för det mesta. Jag är ganska svart/vit, men jag kan också stå ut med mycket om jag tror att det finns en belöning längre fram. Tyvärr brukar jag sällan nå fram till skatten trots idoga försök, är väl en smula lättdistraherad och periodvis en ganska pessimistisk romantiker. Men jag försöker att bli bättre, det är det enda man kan göra. Inte gå över styr och överträda alla sina gränser men heller inte ge upp vid minsta motgång. Hittills har den här metoden funkat okej, men det ska erkännas att jag är under upplärning och alla gör vi ju misstag, det är okej. Självmedkänsla borde vara en religion.

Så varför lägger vi så mycket tid och tankekraft på att grubbla över dessa avskum till människor som sårat oss? Ja svaret är väl ganska enkelt; för att vi aldrig vill göra samma misstag igen. Därför vrider och vänder vi på minsta detalj för att inpränta ärret på vår näthinna eller någonstans i hjärnan. För om vi ständigt påminns så glömmer vi ju inte och då gör vi ju inte samma misstag, eller?

Ibland tänker jag att det är en strategi när någon sårar oss djupt. För att vi aldrig mer ska vilja ha dem tillbaka och för att vi ska undvika dem, för de vill inte ha oss i sina liv, de vill bara slippa oss. Jag är själv livrädd för att såra andra, eller jag var, och det har ju uppenbarligen sina baksidor. Men i takt med att jag blivit bättre på att hitta och upprätthålla mina gränser så har mitt dåliga samvete och min plågsamma medkänsla krympt. Det är skönt, kanske det skönaste jag någonsin varit med om. Att ta kontrollen över sitt eget liv, för ett år sedan trodde jag inte att det var möjligt. Kanske upplevs jag som stark och självständig utåt, jag vill vara det, men länge har jag varit en sjuk people pleaser som ifrågasatt varenda steg jag tagit och varje ord jag sagt till en annan person. Ja ni måste förstå vilken energi det tar att ifrågasätta allt.

Så kanske var det inte så konstigt att jag längtade så efter döden. Och slaget är inte över än, det kommer det kanske aldrig vara, men allt känns så mycket bättre. Jag bestämmer själv över mig och behöver inte vända in och ut på mig själv för att få bli accepterad av andra, för jag har alltid mig själv. Jag har stått ut med mig själv längst av alla och kommer väl fortsätta med det oavsett vad andra vill med mig. Det är en enorm styrka i att acceptera sig själv som man är och det tog mig närmare 40 år att nå hit. Jag hatar fortfarande mycket i mitt utseende (all kudos till dem som älskar sina kroppar trots att vi matas med retuscherade ideal dagarna i ända), men jag är rätt bra som person.