Det är dags att ge sig av. Det är dags att breda ut vingarna och ta sats. Höja sig upp över stubbåkrarna och glida genom luften.
Bort, bort mot en ny ljusare horisont.
Lämna det gamla, lämna det ruttna, högt ovanför för att hämta ny fart.

Susa genom luften i ilande hastighet. Med vind i håret och brus i öronen. Luften kall och fuktig mot ansiktet.

Långt, långt, så långt orken räcker. Tills ny mark skymtar, ett nytt land. Bättre och fastare under fötterna.

Där börjar tiden om på nytt, de tyngsta sorgerna ligger kvar i den gamla jorden. Åter finns skratt och kraft i andra. Trots att allting är bekant så är blicken ny.