Dagen då du återuppstod. Inte från de döda, men från det förflutna. Jag får skylla mig själv för jag gav dig tillåtelse. Jag var säker på att jag skulle klara av det och jag gjorde det också.

Efter den första chocken ville mina mungipor le, men jag tvingade dem att förbi neutrala. Jag vill inte ge dig större makt över mig än minsta möjliga eftersom du tog dig in i mitt huvud och fick mig att demontera mina gränser. Därför kan jag aldrig lita på mig själv med när jag är med dig och därför vill jag inte vara med dig.

Människor gör galna saker när de är förälskade sägs det. Jag var bara desperat, som en skeppsbruten på öppet hav, på en sjunkande spillra av en livbåt.
En gång var jag kär och kallade det psykos, men detta var värre, för då var jag åtminstone lycklig i drömmen. Men allt mitt kämpande ledde mig den här gången bara längre och längre ner i depressionen. Och när dolkstöten slutligen kom så rämnade min tragiska värld fullkomligt, mitt sista hopp sjönk som en sten till botten, mina armar var för utmattade för att orka simma.

Jag har ibland tänkt att jag borde vara tacksam för att du släppte mig fri, men tanken är absurd. För det var ju också du som drog in mig i de förgiftade snåren. Jag litade på dig och du kastade mig till vargarna.

Och vi kommer alltid vara sammanlänkade på något sätt, jag vet det och har accepterat det. Som ett fängelse utan murar eller stängsel, som ingen annan kan se eller förstå. Jag antar att det är ett milt straff för mina synder, men jag tror ju inte ens på någon gud. Kanske borde jag se på det annorlunda, från den ljusa sidan, men jag vill inte. Jag vill bara tro på mig själv.