Som ett tecken, en nudge, en puff i rätt riktning. Jag är inte vidskeplig, men jag har tvingats inse att vissa tecken faktisk förebådar saker som kommer ske och ibland stämmer verkligheten orimligt bra med låttexter.

Ikväll var jag på väg till gymmet och började lyssna på en personifierad playlist på Spotify och den första låten var Sia och Chromeo (av alla!) och den hette I forgive you.

Det har gått många månader, borde inte hålla fast vid det onda längre. Borde säga att vi lägger det bakom oss, det som hände, det som jag inte kan förklara ens för mig själv.
Men jag har så svårt att förlåta, kanske främst mig själv. För att jag hade fel. Hur kunde jag ha så fel? Jag vet att jag blev manipulerad och att allting var otroligt tvetydigt, men ändå. Jag tillåter inte mig själv att göra sådana misstag. Det är en stor svaghet. Jag har hört att det kallas perfektionism, att ställa orimliga krav på sig själv. Det har blivit bättre nu, men eftersom det här ligger i det förflutna så är det som att det är de gamla reglerna som gäller. Min lilla självkärlek biter inte.

Och på sätt och vis känns det som att det inte går att skilja på det som var bra och det som var åt helvete. Om jag ska lägga det bakom mig så får ingenting finnas kvar. Jag måste bränna allt. Vi måste mötas igen för allra första gången och jag minns alltför väl. Jag tror det måste passera mer tid för att det ska gå. För rädd att falla ner i gamla spår.