Det är omöjligt att ge ett andra första intryck. Kanske är det därför man gärna vill vara lite snäll med hur man dömer folk och inte bara gå på första intrycket. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt ”men jag känner ju henom inte, jag borde ge hen en chans till”. Men ofta när jag tänker tillbaka så stämmer mina första intryck, trots att jag varit villig att ändra min åsikt å det grövsta på vägen dit. Jag anar också att jag dömer män hårdare, men är också mer villig att ge dem fler chanser, för vad ska man göra som 39-årig singelkvinna?

Nej det har nog inte med ålder att göra, möjligtvis ger jag män färre chanser nu. Jag sätter min egen mentala hälsa högre nu är förut. Men trots det ramlar jag ändå dit ändå ibland och blir sårad eller totalt krossad trots min gedigna erfarenhet. Jag antar att jag måste lära mig mer om att förlåta mig själv och inse att jag inte är tankeläsare eller siare, hur mycket jag än överanalyserar varenda litet dammkorn i världen. Alla blir sårade ibland, åtminstone de som vågar ge sig hän med alla känslodörrar öppna, eller åtminstone på glänt. Alternativet blir ju att rationalisera bort känslorna och välja något praktiskt, det har jag också gjort och det funkade sådär, men ändå bättre än när jag valde kärlekspsykosens glödande hand. Eller ja, det verkade bra på papperet i alla fall, men i verkligheten blev jag traumatiserad på två helt olika men ändå lika ödesdigra sätt. Eller vad sägs om utomkroppsliga känslor, som att man ser sig själv utifrån, eller känslan av att fullkomligt sakna värde.

Alla psykologiska analyser jag läst påstår att jag lider av barndomstrauma och kanske har de rätt. Jag antar att det inte var mina föräldrars mening, men ibland rår man ju inte för det. Man rår ju definitivt inte för att man får hjärntumör i alla fall, men en normal person kanske skulle söka hjälp lite tidigare än när det nästan är försent. Men min far har aldrig varit bra på självinsikt.

Jag trodde att jag hade vunnit över livets alla bossar och kunde ta mig säkert till målet när allt rasade samman. Allt kom inte på en gång förstås, det smög sig på lite mer, bit för bit tills allt var borta. Nej allt var inte borta, det var väldigt mycket som var kvar, men mitt hopp hade helt försvunnit och det är en stor sak. Tack och lov så är det mesta övergående och hur mörkt det än kändes bitvis, så vände det ändå till slut. För första gången på typ ett år kan jag börja se saker med en smula positivism, helt av sig själv. Som om jag vore en rostig gammal cykel som någon plötsligt smort in med olja. Man inser att en del saker går inte att styra över, de bara händer, precis som första intryck.