Kent, min ungdoms största svenska band. 2002 kom Vapen och Ammunition och plötsligt så var kent överallt. Jag har inte hållit räkningen på alla gånger jag sett dem, på Kalasturnen, på Peace and love-festivalen (hur många gånger?), på Hultsfred(?). Men aldrig, vad jag minns, gick jag på en renodlad kent-konsert, utom kanske en gång, men jag är inte säker.
Till skillnad från vissa svenska artister och band som älskas utav hundratusentals, så hatar jag inte kent, men dom skulle kunna falla i den kategorin. Jag gillar kent, jag älskar inte kent, men de har min fulla respekt, till skillnad från t ex Broder Daniel (som jag hatar).
Jag tycker nog mest om dem för deras texter, precis som med bob hund, fast melodierna är också bra och de har en bredd utan att tappa kvalité. Men i längden blir de lite trista och samma lika.

Men snart 23 år senare så ska vi gå på deras reunion, jag och Mariah min bästa gymnasiekompis, den enda som fortfarande är kvar med mig från soltorgstiden.
Sedan hon flyttade till Norge och jag till Uppsala så har vår vänskap glesnat och jag har många gånger trott att slutet varit ett faktum för den, som så många andra av mina vänskaper. Jag är inte direkt bäst på att stanna kvar och hålla kontakten. Men vi har hållit i på något sätt, och plötsligt har vänskapen börjat knoppas igen och en ny gemenskap växer i detta nu. Så därför känns det rent ut skitkul att vi ska gå på konsert med vår ungdoms band i mars.

Jag hoppas att de kommer spela Pärlor, Mannen i den vita hatten (16 år senare) och La Belle Epoque. Men det spelar inte så stor roll, kommer ju känna igen det allra mesta.

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö