Jag minns förut när jag hade saker som jag höll fast vid. Färgen grön, min favorit sedan jag var 9. Musik, först var det Keane och sedan Florence + the Machine tills öronen krullade sig i extas och även regeln att varje blogginlägg skulle bära namnet från en låt. Det känns som att jag bara släppt saker hur som helst det senaste året. Jag har förvisso inte bytt favoritfärg (även om jag just målade en vägg i min lägenhet rosa) och Florence är fortfarande min favorit, men jag lyssnar inte på samma sätt inte lika intensivt. Jag känner inte lika starkt för låtarna jag hör och även om jag ger en del blogginlägg namn efter låtar så känns det inte lika rätt nu som då, det sker mer på random liksom.

Jag har lärt mig att vissa saker ska man hålla fast vid, som ens bästa tjejkompis (kommer aldrig släppa dig Sofia!), men vissa saker bör man låta löpa som en flock vilda hästar och då menar jag framförallt män. Man tror alltid att man aldrig gjort tillräckligt, att om man bara sprang lite längre och var lite bättre, lite roligare, lite mer perfekt, om man bara visade honom. Men det är aldrig så och måste minnas varje gång otillräckligheten tränger sig på. Egentligen är det ju han som är otillräcklig. Men av någon anledning får man för sig att han kan bli bättre bara men ger mer av mig själv. Vilket skämt! Det har aldrig nånsin funkat och kommer aldrig att göra det.

Jag saknar ibland vissa delar av mig själv, egenskaper jag en gång besatt. Det är nästan enbart sociala förmågor, som att flirta och ragga och ha någon form av sexappeal. Jag brukade tycka det var lätt att ragga upp en man, nu känns det som det mest avlägsna jag nånsin skulle kunna göra. Som om jag vore gift sedan 20 år. Man blir bra på sånt man tränar på, men tyvärr får jag ångest av att träna på sånt här. Det var roligare när jag var 24, konstant berusad och alltid med en fest inplanerad. Allt var roligare då, för ingenting var omöjligt och hela världen låg öppen. Nu känns det som att livet krympt till ett tvådimensionellt pussel i 1500 bitar, ännu en bild av Matterhorn eller något annat tråkigt som man sett på 100 andra pussel.

Mitt pussel innehåller förvisso ett ganska avancerat och omväxlande jobb (måste jag väl erkänna även om min lön suger och jag spyr på det ibland), en vacker lägenhet, en fjällstuga, minst 6 cyklar, gamla och ännu äldre möbler från auktioner, resor med vänner, middagar med vänner, fester med vänner, promenader med vänner, träning (ibland med vänner), tapeter, målarfärg, en överväxt kolonilott och min söta lilla bil.

Så det är väl egentligen bara känslan som det är fel på, känslan av att det är försent, eller att det kanske är försent. För vad vet jag inte, för barn gissar jag, att bilda en riktig familj. Men om jag verkligen ville så skulle jag väl jaga rätt på en familj snabbt som ögat? Det har ju hänt förr för andra är mig. Men jag vet ju inte om jag vill och jag kan inte förmå mig till någonting. Dessutom så vet jag inte hur jag skulle göra för att ”jaga”, jag har glömt hur man gör och uppenbarligen gjorde jag inte rätt förut heller eftersom jag inte har särskilt goda erfarenheter av förhållanden.

Kanske är min fråga för svår, frågan om att både ha frihet och trygghet. Kanske är jag för gammal för att lära mig vara i en relation, kanske har jag blivit för självständig och ställer för höga krav utifrån min situation. Jag menar; mina vackraste år är förbi, jag tjänar som sagt inte massor av pengar, jag har inte direkt en karriär och de allra flesta kvällar spenderar jag hemma ensam i min soffa skrivandes enformiga inlägg om mitt trista liv på min blogg.

Jag önskar att jag hade kommit längre. Men är jag inte alltid missnöjd kanske? Jo det är förvisso sant, jag ser det som en välsignelse och en förbannelse på samma gång. För man kan också kalla det ett driv, vilket är bra, men samtidigt är det ju trist att aldrig vara nöjd, även om det är en sanning med modifikation. Och kanske just ikväll när jag suttit hemma hela dagen med snuva och plöjt serier, som det känns extra futtigt det här livet. Trots att jag sett ut nya auktionsfynd, bestämt en ny rosa kulör till min hall (kulören heter passande nog Medveten) och till och med gått ut med soporna. På sätt och vis har jag det alldeles för bra.

Bekvämlighet dödar fler drömmar än någonting annat. Ett citat jag hörde nyligen och det fick mig att haja till, för gud så sant! Men det är näst intill oundvikligt när man är så upptagen med sitt livspussel att man inte har tid för obehagliga utsvävningar från manus. Men skulle man inte bli mer nöjd med sitt liv om man tvingade sig själv att bli mer obekväm? Jag är helt övertygad om det så jag ska försöka utmana mig själv, jag vet bara inte riktgt hur. Kanske genom att bråka mer, jag skulle så gärna slippa vara konflikträdd. Jag skulle vilja ha civilkurage och vara ”jordad” i relation till andra.

Kanske är det för att jag har det så bra som mina ”tokens” mina trygga platser blivit mindre viktiga. När jag mådde piss och var konstant olyckligt kär så var Florence mitt hopp, en gudomlig röst som gjorde smärtan vacker. Och min färg var något som ingen kunde ta ifrån mig, något som definierade mig när jag annars kände mig genomskinlig och lös i konturerna. Men jag är inte den konturlösa längre, jag har till och med ögonbryn (tatuerade mig förra veckan).

Ibland måste man påminna sig själv om hur bra man har det, för det onda har en förmåga att göra sig påmint av sig självt.