Ni kanske tror att jag har den här bloggen bara för skojs skull och att allt skrivande bara är för mitt eget nöjes skull. Men en del av mig vill gör utgrävningar, försöka hitta fram till något, finna min blinda fläck. Givetvis görs det inte enbart genom att skriva. Jag läser alla vettiga självhjälpsböcker, lyssnar på poddar och har nu fått in en hel del terapi på kontot. Oftast känns det inte som jag kommer någonstans och gör samma misstag om och om igen för att senare komma till samma insikter som förr. Men ibland kommer en och annan ny insikt och förhoppningsvis kommer bilden klarna en dag.

Jag gjorde ett test för över ett år sedan, det handlade om anknytningsstilar. Inom anknytningspsykologi brukar man prata om tre olika typer av anknytning; trygg, otrygg – undvikande, otrygg – ambivalent och så en fjärde bubblare: otrygg – desorganiserad. Jag fick resultatet att jag skulle vara otrygg – ambivalent, eller desorganiserad och jag tror det stämmer. Ett av mina allra största problem är faktiskt undvikandet. Jag började läsa på om saken för att komma vidare men så tappade jag tråden lite där eftersom jag blev utbränd och mådde piss och hade större problem att hantera. Men nu är jag tillbaka i snokandet igen.

Min mamma skulle ha himlat med ögonen och sagt åt mig att börja leva istället. Som om det inte är vad jag gjort i 39 år. Hon verkar tro att jag kan ta mig i kragen och leva hennes drömliv, när som helst, bara jag vill. Jag önskar att det vore så och jag har försökt, men mitt liv blev inte bättre för det. Kanske tillfälligt men på lång sikt blev det möjligtvis sämre.
Ibland känner jag mig så kluven, som att jag har extremt bra självinsikt men samtidigt är helt blind för vissa delar. Som att om jag bara kunde se Det där så skulle jag kunna ändra mig och bli perfekt, eller åtminstone funktionell. Problemet är nog att det inte är några större fel på mig, förutom att jag är perfektionist.

Men jag har börjat förstå varför jag alltid har ”sån otur” med mina relationer. Jag tror inte på otur när det kommer till relationer, jag tror på arv och miljö. Jag dras till emotionellt otillgängliga män, det händer alldeles för ofta och när det händer så är det som att mitt eget självbestämmande smälter bort och försvinner.
Men det inte är vad jag vill ha, då är jag hellre ensam. Så kanske därför är jag ensam.

Har hört, att vi med ADHD känner känslor starkare än andra, jag vet inte om det är sant, Men det verkar rimligt med tanke på oförmågan att stanna i tid att dra iväg åt något håll och inte veta var gränsen går. Jag vet att jag kan känna känslor väldigt intensivt och det gäller både positivt och negativt. Men även om jag vet det så gör det ju ingenting lättare, det känns forfarande lika fördjävligt när allt går åt helvete igen. När jag är ensam så är jag trygg, ingen kan göra mig olycklig som inte finns. Men jag blir heller aldrig lycklig ensam.

Jag dras till emotionellt oåtkomliga män eftersom de verkar mer stabila, det är inget drama och därför mindre risk att bli sårad. I utbyte får jag ensamhet och känslan av att vara en vålnad, att ingen förstår lyssnar eller ser mig. Men jag har blivit bättre på att stanna upp och tänka efter och istället för att tänka ”man får ta det onda med det goda” och övermannas av känslan av att det kan vara min enda chans, så tänker jag att jag har ett val, även om det kanske inte verkar vara det mest lockande i stunden så kan jag alltid välja mig själv och vara min egen bästa vän. Ingen annan kommer lösa mina problem åt mig, speciellt inte om jag inte ens vet vilka mina problem är. Man har ingen makt över vilka känslor någon annan känner för en, det är bara att acceptera.

Ödet möter en motståndare – Bob Hund (inte deras bästa låt precis, men bra titel)