What’s left of me – Grace VanderWaal

Jag tog probiotika idag. Det funkar nästan som antidepressiva och den här veckan har verkligen varit tuff med dålig sömn och en to-do-list som bara tycktes blir längre och längre och motivationen mindre och mindre. Igår tog jag en time-out, drack två 6:or negroni och sträckkollade på min senaste bästa serie; Vad som än händer eller Firefly Lane.

Ibland måste man bara koppla bort allt och skita i alla måsten, annars blir man utbränd eller något. Idag mådde jag mycket bättre och kom på en del bra tankar. Jag kom på att jag borde göra en plan för hur jag ska sluta dras till emotionellt otillgängliga män. Det kändes verkligen som framåtanda och kämpaglöd jämfört med i tisdags då jag för förtielfte gången konstaterade att jag kommer vara forever alone. Kanske är det så att jag håller på att läka, hur orimligt det än verkar. Kanske kommer jag bli mer sugen på att göra någonting åt min ensamhet, förutom att klaga över den. Kanske kommer jag plötsligt bara träffa någon, det känns inte omöjligt. Trots att allt är så sent och jag har tappat så mycket fysisk attraktionskraft. Men kanske har jag blivit mer emotionellt tillgänglig och attraktiv på det sättet? Vad vet jag? Förutom att mitt ansikte lyser knallrött pga rosacea och jag aldrig tycks bli av med de där kilona jag lagt på mig under året.

Jag var till doktorn i onsdags och fick en ny kräm utskriven, det är möjligt att det är den som gör mitt ansikte sånt här, fast det är meningen att det ska vara tvärtom. Kanske är det den veganska osten jag förgyllde min middag med och som fick mina läppar att klia. Eller så är det efterverkningar av spinningpasset för några timmar sedan. Eller så är det en tråkig biverkning, vilket kanske är det mest troliga om man kollar på FASS. Jag är så jäkla rädd att mitt ansikte ska bli rödflammigt och huden tjock och konstig som det blir på en del. Allt har varit under kontroll ett tag, i flera år, men nu har det blivit värre och inget tycks hjälpa. Krämen verkade lovande men just nu ser jag helt sjuk ut och det liksom bränner på kinderna. Min kropp är verkligen inte som den var innan utbrändheten och mitt huvud känns dumt och ofta segt. Min sömn är fortfarande dålig och jag har just fått min melatonindos höjd till 5 mg. Fick även en annan sorts sömnpiller utskrivet, men de verkar vara ungefär som Lergigan, så jag väntar med att ta dem tills det blir kritiskt. Vill ju inte förvandlas till en zombie.

Det kändes länge som att allt var på väg att bli bättre, att det blev bättre och bättre för varje vecka, så självklart kom det ett bakslag. Jag hoppas att det är tillfälligt och nu känns det ju bättre. Det är ju trots allt mörkaste december och jag har knappt sett dagsljus sedan oktober. Kanske är det inte så konstigt att pendla från hopp till förtvivlan till hopp igen i den här världen. Kanske är det det mest naturliga som finns. Nu måste jag sova.