Immortal Queen – Sia, Chaka Khan
(från albumet Resonable Woman)

Jag har kommit in i en skrivarmani, det var länge sedan. Kanske är det för att jag är en smula uttråkad och understimulerad. Allting hände ju som vanligt på en gång och nu är det som om juldöden sänkt sig över allting. Högsäsongen på jobbet var ovanligt kort och renoveringen av mitt ”halvrum” gick orimligt smärtfritt förbi för min del. Fast nu kanske jag förtränger mina allergiska trauman och glömmer bort de sömnlösa nätterna, nätterna på mammas soffa och helgen jag bodde på hotell. Allt är glömt och förlåtet och jag njuter av att sitta i mitt nya blomstrande skrivrum för att skriva eller jobba.

Jag läser en krönika av Hanna Hellquist om hur hon tränger sig på och julpyntar hos folk och tänker att jag är hon, minus förmågan att tränga mig in hos folk, den saknar jag totalt. Det finns nog ingenting jag finner så obehagligt som att tränga mig på. Fast jag vet att det vore bra för mig att vara mer påträngande så är jag snarast avträngande. Klarar mig alltid själv, hatar att vara jobbig, får kämpa mot mig själv för att ta plats. Det är så tröttsamt och på något sätt tycker jag att jag förtjänar att vara ensam eftersom jag är sån här. Skyll dig själv, bli någon annan, fake it til’ you make it. Men det är ju lite som att jag gjort det och jag vet inte om jag längre vinner något på det.

Men jag blir aldrig ensam så länge mamma är i livet i alla fall, hon finns alltid där och ibland tänker jag att hon hjälper mig för mycket, att jag hade varit tvungen att lära mig mer om att vara påstridig om hon inte hade funnits där. Men det är väl svårt att inte göra allt man kan för sitt barn om man kan.

Och det är ju enkelt att skylla ifrån sig, men egentligen är det väl upp till en själv att lyckas. Det är förstås så att man har olika förutsättningar och ibland har man mer tur än annars. Men på något sätt är man ändå ansvarig för att alltid tro på sig själv och inte ge upp på sina drömmar.