Training Season – Dua Lipa

För några veckor sedan, ja det är kanske ett par månader nu, så träffade jag Anders. Anders är en tränare som jobbar på ett företag som heter Aktivitus och som nu mer också är min tränare, eller coach. För en summa pengar så fixar han ett träningsschema åt mig som återfinns i appen TrainingPeaks där jag loggar data och utvärderar varje pass.

Jag har alltid tyckt att det verkat för dyrt med en PT, speciellt eftersom jag dessutom behöver ett gymkort och så vidare. Men i höstas när jag kämpade med att hitta tillbaka till rutinerna och formen så insåg jag att det nog var värt att åtminstone testa, eftersom träningen är ungefär lika viktig för mig som att äta och sova. Men det betyder inte att det alltid är roligt och lätt, det betyder inte att jag hela tiden längtar efter att träna, precis som man inte alltid längtar efter att sova.

Jag och Anders träffades i utkanten av Solna på företagets testklinik, jag kom sent eftersom jag är så kass på att beräkna tid och hade spenderat lite för lång tid på Åhlens shoppandes en tröja. Trots lite flyt med kollektivtrafiken råkade jag hoppa av bussen på fel station och fick storma fram den dryga kilometern som återstod. Med andan i halsen klev jag in och fick genast gå och byta om till träningskläder.

Satte på mig pulsband och fick värma upp på en testcykel och sedan började fystestet. Det var otroligt jobbigt och jag kände mig ytterst svag och ömklig när Anders var och varannan minut stack mig i fingret och tog en droppe blod medan jag tog i och flämtade som en blåsfisk på land. Efter det fick jag en andningsmask på och syrehalten i utandningsluften mättes, och jag fick ta i en gång till ännu mer. Det var så jobbigt! Uppåt en 20:a på Borgskalan som vi också använde. Sen fick jag äntligen kliva av och gå och duscha och sätta på mig min nya tröja, eftersom jag hade glömt ta med mig träningströja och fick cykla i T-shirten jag hade innan. Uppenbarligen var det ödet som förde mig samman med tröjan på Åhlens.

Sen gick vi igenom mina resultat och utvärderingen sa att jag låg lite över medel i min fysiska förmåga. Det förvånade mig faktiskt, eftersom jag känt mig så ur form, men ur form för en inbiten cyklist är väl kanske inte riktigt samma som för medelmänniskan.

Och nu, snart två månader senare, efter att ha följt mitt upplagda program med tre pass i veckan hyfsat bra, så känner jag att livet återvänt och jag är på banan igen. Programmet är inget magiskt superspeciellt recept till framgång, utan det är mest det här med att någon säger till mig vad jag ska göra och det känns viktigt att jag inte avviker för mycket. Till syvende och sist är det ju den investerade tiden som ger resultat i längden. De första passen led jag verkligen på spinningpass som var dryga timmen, men i lördags körde jag 1 h och 45 minuter och det kändes mest kul. Att man springer på andra cykelidioter som sitter och gnetar gör det också lite roligare. Nästa cykelsäsong ska bli riktigt kul!