Jag hade en gång en vän, låt oss kalla honom Tim, som sa till mig att en sak var han säker på och det var att vi alltid skulle vara vänner. Det var över 20 år sedan och vi har knappt hörts sen dess. Så jag antar att vi fortfarande är vänner, eller åtminstone inte fiender.

För några år sedan tränade jag på ett gym som jag gärna ville kalla mitt andra hem. Jag ville så gärna passa in där och känna mig accepterad och hemma, till varje pris nästan ville jag det. Så mycket att jag blev kär i en av tränarna där, eller kanske var det i omvänd ordning. Man har ju en tendens till att vilja imponera på dem man är attraherad av. Jag ville egentligen inte bli det, för det var ett dumt val, jag visste det. Men när man ens försöker att inte bli kär, ja då är det nog redan för sent. Och som vanligt när man blir kär så blir man dum i huvudet. Man gör sådant man inte vill egentligen bara för att man tror att det kan öka ens chanser att den andra börjar känna lika dant, och jag tror att det händer ibland, även om det aldrig hänt mig.

Det är så dumt när man inte inser var man borde sluta. När man passerat sin gräns för så länge sedan att man glömt hur det ens var att ha gränser. Man blir till ett äckligt eko av någon man en gång var. Klibbig och desorienterad letar man efter en krok att fästa sig själv i för att inte sjunka. Man simmar snabbare och snabbare men man har glömt hur och sjunker därför ohjälpligt tills man slår i botten. Där blir man slutligen tvungen att stå till svars inför sig själv, se sig själv i ögonen och erkänna sina synder.

Men på samma sätt som jag trodde att jag alltid skulle vara vän med den där killen som vi kallar Tim, men tappade kontakten, så är jag inte längre hemma på det där gymmet. Övergången var inte lika enkel som med Tim, trots ett visst mått av drama runt honom, som hånglade med min kompis och inte höll vad han sa. Men jag fann mig åtminstone inte golvad av ett mörker, jag var inte krossad och djupt deprimerad, kände mig inte manipulerad och lurad. Jag gick vidare, flyttade och började ett nytt liv i en ny stad. Vad jag vet så bor han fortfarande kvar, men jag vet egentligen ingenting som inte är skvaller.

Jag har sedan jag lämnade stället försökt hitta svar, mest inom mig själv, på hur det kunde gå så fel. Jag har velat hitta en syndabock, jag har utsett mig själv till syndabock, men det är outhärdligt. Jag har varit ursinnig, bottenlös, jag har hängt i en skör tråd och sprungit ut barfota i snön. Mitt självhat har varit som en demogorgon, som verkat omöjlig att bekämpa och förvandlade mitt inre till ett helvete. Så övertygad om att jag hade kunnat påverka hur allting blev, bara jag var annorlunda, bara jag hade vetat bättre.

Det är skönt att kunna skriva om det i dåtid, det som var, men inte är. Demogorgonen sover och jag känner mig starkare än på mycket länge och den här gången har jag på egen hand byggt upp mig själv från grunden. Så jag ska försöka lägga mitt impostersyndrom på hyllan och bara vara mig själv och försöka simma mot mina mål även om det är tungt ibland. Det är det enda vettiga jag kan göra. Att sätta mig själv först och inte sätta min tillit till en man igen.