Oscar winning tears – Raye

Minns ni förut, för kanske 10-15 år sedan och all tid innan dess, minns ni media då? TV och film saknade nästan helt kvinnliga hjältar, de var en på miljonen. Det fanns förstås undantag som mest bekräftade regeln, som Erin Brockowich och Doctor Quinn, men de var just undantag.
Jane Seymour i Doctor Quinn var min stora idol som 8-9 åring. När vi var i London med familjen 1994 köpte jag en docka som hette Jane Seymour, fast det var ju en helt annan Jane, men jag ignorerade fullkomligt att Henrik VIII av England hade en fru med samma namn som min idol.

Jag minns att jag tyckte att det var svårt att hitta kvinnliga förebilder, hjältar att inspireras av. Jag antar att jag också saknade kvinnor att relatera till, även om jag tyckte Leagally Blond var kul så kunde jag identifiera mig med Elle Woods ungefär lika mycket som med Toppar Harley i Hot Shots. Såklart är det bara underhållning men underhållning som innehåller karaktärer eller händelser man kan relatera till, som man ser sig själv i är ju så väldigt fängslande.

En riktig klassiker är Kill Bill, fast törs man verkligen inspireras av Beatrixx Kiddo utan att det går över styr? Men sen kom The Hunger Games och jag undrar om den inte ändrade filmvärlden lite? För Katniss Evergreen är förvisso en helt uppdiktad karaktär, men ändå mångfacetterad och modern och Jennifer Lawrence gjorde henne verkligen rättvisa med sitt lysande självförtroende och charm. Och nu, i algoritmernas streamade värld så slås jag ofta av hur mycket jag relaterar till olika karaktärer, på ett sätt jag aldrig gjort förut.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg Firefly lane och jag har snart sett klart serien Maid, med stjärnskottet Margret Qualley. Serierna tar båda upp alla sidor av livet och jag tycker det är så sjukt intressant att få följa kvinnor på ett så avskalat sätt, det gör mig varm och förbannad på samma gång. Jag vet egentligen inte om jag blivit bättre på att relatera för att media blivit bättre, för att de kvinnliga karaktärerna är bättre eller för att jag lärt känna mig själv bättre. I Firefly Lane kan jag både se mig själv i Kate, den snälla känsliga som har svårt med gränser, och i Tully, den tuffa som försöker dölja sina gamla ärr bäst hon kan. I Maid känner jag varje nyans i de hastiga vändningarna från bra till dåligt, jag ser misstagen innan de sker och en gång var jag till och med tvången att stänga av för att inte få total ångest över alla gränser som överskreds av andra och som förstör en stackars människas liv. Tanken som slår mig är att man kan göra allting rätt och ändå blir allting fel på grund av människorna man har omkring sig. Man blir straffad för det som någon annan har gjort och eventuellt blir man också fast i det bara för att man inte kan sätta sunda gränser.

Min algoritm ger mig uppenbarligen vad jag vill ha.