Black Mascara. – Raye

Serien Maid fick mig att tänka på den där händelsen som förändrade mitt liv, de där avgörande timmarna som förändrade allt för alltid. Men egentligen var det kanske inte riktigt så. Egentligen var det där sista bara droppen som fick allt att rinna över. För egentligen hade jag varit på väg bort i många månader, kanske år, kanske från början.

När man blir kär i någon så blir ens perspektiv skevt. Man tror att bara för att man känner pirr och en kosmisk dragningskraft till någon så måste det vara bra. Allt tycks som att det är menat, skrivet i stjärnorna. För hur skulle det kunna vara annorlunda? Intalar man sig själv. Men det är komplicerat och svårt att zooma ut och se när man är kär i någon som inte alls är bra för en trots att hen får en att skratta och känna sig otrolig i vissa stunder. De dåliga stunderna kan alltid skyllas på omständigheter, de betyder inget.

Någonstans visste jag det alltid, att det var något som skavde. Men jag trodde att det skulle gå över, om bara.. Men istället började jag anstränga mig mer, bli bättre, mer perfekt, oemotståndlig. Men allt jag mottog var blandade och svårtolkade signaler av värme och kyla, som en katt och råtta-lek. Och jag trodde att jag skulle klara av det, jag trodde att bara jag höll ut och var tuff så skulle jag komma i mål och få min belöning. Jag trodde att det var så det skulle bli. Men istället urholkades jag långsamt på alla plan, tappade självförtroendet, orken, uthålligheten, motståndskraften och hälsan. Jag försökte backa ut ibland och rädda mig själv, men jag var inte tillräckligt stark eftersom jag visste hur tomt mitt liv skulle bli. Och den var beroende framkallande den där leken, jag minns att jag kände mig fast som om någon hade förhäxat mig och jag kunde inte förstå hur jag skulle ta mig bort från det.

Men så en dag ställdes allt på sin spets och gav mig den värsta känslan av förnedring jag någonsin känt. Det fanns ingen räddning efter det. Jag hamnade i chock i flera veckor och visste inte hur jag skulle reagera, medan allting fortsatte som vanligt, de flesta visste ingenting om hur jag kände, hur halva mitt liv pulveriserats och blåsts iväg i en vindpust. Jag sa ingenting, för jag skämdes så oerhört. Kunde inte ens använda mina skrivna ord, som jag brukar.

När jag kom till sans igen blev jag arg, så bortom allting arg, och jag fick hämningslösa raseriutbrott ibland när jag var ensam. Sen blev jag sjukskriven och ville bara dö och resten är historia som man brukar säga. Men jag antar att jag lärde mig att sätta mig själv först alltid i alla relationer, även när det får mig att känna mig som en skit, även när det känns fel. Jag har lärt mig att det ibland är helt omöjligt att se igenom någons lögner, och att det inte är mitt fel. Jag är inte mer än människa.