Thousand of you like an army
It’s weird ‘cause you don’t wanna harm me
Kind of messed up that you are me
Can’t we just play nicely?

Fuck you, intrusive thoughts, you intrude on everything
This better shut you up, upping my meds again
Why did you come around and show me I’m wired all strange?

Intrusive Thoughts – Lola Young

Ni vet när man lider av ångest, när man haft det så länge att man inte riktigt minns hur det var innan den kom. Hur det kändes att leva utan konstant oro för att om inte det ena så definitivt det andra och ständigt drabbas av magkatarr och störd sömn.

I de bästa av stunder finns bara den lätta svidiga känslan i magen, som säger att man antingen är hungrig eller har magkatarr. Det är alltid något som är fel. När man spenderar en kväll fixades hemmafix får man ångest för att man inte vilar och när man vilar har man ångest för allt som skulle behövas göras och man vill inte ens göra en sådan to-do-list för den kommer aldrig blir klar. Och glöm för guds skull inte att du är nästan 40 och FORTFARANDE singel och att du med största sannolikhet kommer dö ensam eftersom du heller aldrig kan bestämma dig för om du vill ha barn eller inte och därför gav dig själv ursäkten att du inte vill skaffa barn själv, för det skulle ju faktiskt inte gå, det förstår ju vem som helst och eftersom du aldrig kommer träffa någon så kommer du förbi barnlös, vilket ju är lika bra.

Tankar som bara mal runt runt och som man faktiskt inte vet hur man ska bli av med, trots ganska många och enträgna försök. Till slut accepterar man bara livet som det är, att man är en sån där som oroar sig.

Men så en kväll, när du åter igen hamnat i sömnlöshetens mörka, leriga dike, så kommer du på den där orörda förpackningen med tabletter som din läkare skrev ut sist. Den där asken med tabletter som du antog skulle fungera precis lika dåligt som Lergigan eller de andra lugnande medlen som du testat. Det känns lite som slöseri att inte ens testa dem, vad är det värsta som kan hända? Så du tar en och somnar plötsligt på 30 minuter och sover ändå tills klockan ringer och inte 40 minuter tidigare. Dessutom försvinner svidet i magen och du tänker klarare och snabbare och kan sitta still vid datorn en hel dag nästan, utan att somna.

Plötsligt kan du koncentrera dig på din nya onlinekurs och gör allt du ska utan att skjuta upp det. Du känner dig märkligt mänsklig och närvarande, inte som att du betraktar allt lite på avstånd. Det verkar som dina gränser för vad du kan åstadkomma har suddats ut, men någonstans i medvetandet gnager också minnet av att du gjort detta förr och konsekvenserna av det och lagom till fredagen är potatismoshjärnan tillbaka. Men även det känns okej, eftersom du varit så effektiv alla andra dagar i veckan. Du känner dig så jäkla nöjd med allt, för första gången på så många år.

Sometimes I wonder if I should be medicated
If I would feel better just slightly sedated

Free – Florence + the Machine