Eulogy For Nobody – Debbii Dawson

Idag har jag varit olydig, jag har slösat bort min tid. Jag har knappt gjort någonting jag borde. Jag gick inte ens till gymmet.
Det är som att den senaste tidens perfekta produktiva liv måste få en baksmälla. Det blir för bra, för tråkigt att bara göra allting som man ska hela tiden. Hur står folk ut?

Det började med att jag laddade ner ett spel till datorn, ett pusselspel där man lägger pussel digitalt. Sen laddade jag ner det till mobilen och sen sparkade jag igång min bortglömda iPad och laddade ner en variant till den. Sen laddade jag ner ett annat spel till mobilen, det var igår. Ett helt vanligt tre-i-rad-spel. Jag har också maniskt lyssnat på boken Tre av Valerie Perrin varje ledig stund. Jag har inte kunnat inte göra det. Förstår inte vad som hände men nu vill jag bara sitta och spela hela tiden och har ingen motivation till nånting annat.

Jag som trodde att allt skulle bli bra den här gången, att jag hittat elixiret som skulle göra mig bra. Men jag är den jag är, trots god sömn, så krävs dopmin för att allt ska funka. Jag borde kunna hitta det någon annan stans. I musik, träning, sociala sammanhang eller i solen. Men det verkar som ett hål öppnar sig i mig som slukar allt och hungrigt befaller mig att leta efter mer. Fattar inte vad som händer. Kanske är det kortisonkuren jag gått på sedan snart 2 veckor, eller så är det menscykeln, eller en kombination. Hur ska man kunna veta?

Som om jag vill vara fast i något. Jag brukade känna mig fast i sociala medier, men den senaste tiden har Facebook och Instagram känts mer och mer oväsentligt, som om förtrollningen brutits. Så nu brakar jag ner i en ny drog och tänker att jag snart ska sluta, bara en gång till, jag har förtjänat det! Jag som nästan inte trodde att jag hade ADHD, men tji fick jag. Det kanske är nu jag ska ringa en psykiater, nu när jag har mitt nedåttjack på recept. Jag har förvisso ADHD-mediciner kvar, men det känns ungefär som att dricka en häxblandning som någon annan kokat ihop, man vet aldrig hur det blir.

Det är ändå lite fascinerande hur kortisonet förändrat mitt liv ganska radikalt på bara några dagar. Alla allergier har tonats ner betydligt och rosacean har bleknat. Jag har vaknat pigg klockan 6 nästan varje morgon och vissa kvällar kar jag varit trött redan vid 9. Det var dock bäst i början, sedan började sömnen trilskas och jag tog mer Atarax, och sov bättre, men vaknade alltid tidigt. Ataraxen tar bort vissa spärrar eftersom den tar bort skam. Kanske är det därför jag börjat spela mobilspel, för att jag inte bryr mig om ifall det är töntigt och dåligt. Ett töntigt sätt att vara dålig.

Det ska inte heller förglömmas att det börjar bli vår också, det är ju en kraftinjektion bara där. Undrar hur det skulle vara att inte påverkas radikalt av varenda jäkla grej?

Nästa gång ska jag försöka skriva om allt kreativt jag hållit på med på sistone. När jag målat klart mitt skrivbord.