Lyft pennan från ditt hjärta
Skriv, skriv, skriv, skriv ett brev till påven och vinn en miljon
Sätt dig själv på kartan
Lev som en drottning, en helt naturlig följd av den borttappade tron

Vad är egentligen att göra karriär? Hur bra måste man lyckas eller hur mycket måste man kämpa för att det ska bedömas som en karriär och inte en räkmacka eller bara ett vanligt jobb? Jag har inte svaret på frågan men jag har kanske ett hum. Det finns en medial bild av människan som säger ja till jobbet, som offrar timmar och familj, eller kanske bara är jäkligt smart och smidig och på så sätt befordras. Sen finns ju de som utbildar sig massor, dubbelexamina, doktorsstudier och docenturer, tills de har så hög utbildning att de inte kan avfärdas.

Nästa fråga jag ställer mig är hur lång en karriär behöver vara. Måste man göra karriär hela livet? Eller räcker det när man kommit över ens föräldrars lönenivå? I så fall har jag långt kvar. Fast status är ju också en sorts karriär och där har jag ett ultramaraton kvar innan jag är ifatt. Men så kommer ju båda från riktiga arbetarfamiljer medan jag får försöka klättra mig upp från övre medelklass, hittills har jag på min höjd nått krabbgång istället för framgång, fast jämfört med min bror så har jag sprungit baklänges. Men det är inte för att jag inte kämpat, det är för att jag haft både motvind och isiga uppförsbackar.

Jag har väl nästan gett upp det där med karriär. Men jag drömmer om att göra det ibland, jag vet bara inte hur det skulle gå till. Alla försök har hittills slutat i totalt misslyckande. Men det vore coolt att ha något att vara stolt över, förutom att jag överlevt i snart 40 år och på något sätt ändå tagit mig igenom både gymnasium och universitet. Fast så säger man alltid innan ens dröm gått i uppfyllelse, sen står man där och känner sig lite tom. Fast ett jobb går man ju till varje dag så förhoppningsvis har man något att fylla sina dagar med. Något som man känner att man har kontroll över och som gör någon sorts skillnad. Jag ser dock inte mig själv som karriärs kvinna, jag är lite för mycket kaos. Svårt att uppfylla alla bitar på en gång, det är alltid något som hamnar på sniskan. Eller så är det jag som har för höga och orealistiska krav. Utbrändheten har i alla fall gett mig nya perspektiv och det är inte bara att det är ok att slacka på jobbet ibland, utan att jag har vissa krav på att jobbet ska vara stimulerande också. Allt är inte bara upp till mig, eller min chef, men det måste finns utrymme för mig att välja att driva projekt jag finner intressanta. Fast det är ju upp till mig att veta vad jag vill, något som ofta är svårare än man kan tro, men eventuellt så har det blivit bättre.

Man ska kanske inte vara alltför otålig heller, det kan löna sig att bida sin tid och slå till när ett tillfälle öppnar sig. Det viktiga är kanske att trivas i stunden.

Men va e hevete
Om det inte är en plats utan ett tillstånd
Vad är då himlen, ett förbud eller
Endast ett sikte mot en ny karriär

Det överexponerade gömstället – Bob Hund