Vi är inte längre där – kent

Vi har börjat peppa inför kent nu. Plöjer låtlistan Kent – från bäst till sämst som jag hittade i DN häromdagen. Kent höll en väldigt jämn nivå under åren, det är nästan svårt att skilja låtarna åt. Men det är klart att vissa är bättre, riktigt bra, speciellt remixarna, som dessvärre inte är med. Punks jump up gjorde ju några riktigt bra som vi dansade oss trötta till många gånger under studenttiden. Och det är ju definitivt en skillnad mellan det gamla och det nya.

Vy från ett luftslott – Punks jump up Remix

Jag har sällan känt mig så mainstream som nu när jag går på kent-reunion och lyssnar på alla gamla låtar. Men det är ok. Jag får träffa ett par gamla vänner som bonus och det gör det värt det. Jag har aldrig hatat kent, det finns ju inget att hata med dem som med vissa andra svenska artister. Det håller sig inom ramarna och blir både mainstream och indie på samma gång. Det gör ungefär det som Taylor Swift gör, fast på ett lite mer svenskt sätt. Och de har såklart aldrig varit så mediala som hon och det har definitivt varit en vinst för dem, låtit dem bibehålla lite mystik och integritet. Jag skulle inte kalla Taylor indie förstås, men en jäkla kredd att hon skriver allt själv, även om jag aldrig skulle orka lyssna igenom en playlist med alla hennes låtar eftersom de är för tråkiga.

221 låtar är med på DNs lista. Pärlor är en av mina favoriter, mest på grund av nostalgin tror jag, det var min första favorit med dem när de slog igenom med Vapen och ammunition. Vi såg dem när Kalas-turnen gästade Säter och jag minns ingenting förutom att jag var jättefull, as-kalas. Oklart hur många gånger jag sett kent sedan dess, kanske fler än något annan band. Jag minns sista gången som jag tror var 2011 på Peace & Love-festivalen, det var riktigt imponerande sceneffekter har jag för mig. Förväntar mig inget mindre nu.

Som uppvärmning gick vi på Anna Ternheim på Katalin och en av låtarna i avslutningsnumret var passande nog Kärleken väntar, väldigt bra. Ja hela konserten var väldigt bra. Anna Ternheim kändes väldigt genuin och jag önskade att jag var som hon, hon är inte ens mycket äldre än jag och ändå så gedigen som artist. Hon fick mig att tänka på Sara Stridsberg av någon anledning. Som om hon var en karaktär i en av hennes noveller. Så vackert.