Noll – kent

Jag har inte tagit Atarax på nära en vecka, kanske är det därför jag börjar få tillbaka skrivlusten. Tankarna har börjat trängas igen, de vill ut. Det känns bra, det känns som hemma. Utan ångest tappar jag även förmågan att producera, blir helt upptagen med att trivas i stunden. Sånt slöseri med tid. Jag vill ju saker med det här livet, jag vill inte vara bara en beige medelmåtta. Jag vill ha färg och imponera, antar att jag ärvt en del narcissism av min far, men kanske även av min mor, tänker jag ibland. En människa kan vara så himla många saker. Min mamma är en fantastisk mamma och farmor, men hon var också den mamma som prioriterade karriär när vi var små och det gjorde ju även min far. Men mamma har hundrafalt gottgjort sitt dåliga samvete medan min pappa bara dragit sig undan och levt på meriten att han är min far, som att det skulle räcka och täcka för allt. Trots att han skaffat en ny familj och flyttat långt bort och aldrig ringer. Han tycker med största sannolikhet inte att han gjort något fel. Han har svårt att knyta an till mig och jag har insett att jag borde göra det samma, sluta försöka söka förståelse hos någon som inte är intresserad av att förstå mig.

Men det här var inte alls vad jag hade tänkt skriva om. Jag hade tänkt skriva att trots att jag lyssnat på kent i flera dagar så har jag inte kommit mer än drygt halvvägs, till låt 117 i playlisten. Och jag inser varför jag tycker att allt låter samma, för trots att det står att det är en kronologisk lista från bäst till sämst, så är det mest bara en lagom blandning av gammalt och nytt. Men det är klart, alla tycker ju olika, förutom om vissa låtar tydligen, och det är ju mer än en person som satt ihop listan och därför blir det en homogen blandning som är högst ospännande. Jag borde nog lyssna igenom alla album istället. Men jag har redan tröttnat så det kommer jag inte att göra.

Istället kommer jag försöka åstadkomma ett inlägg om mina renoveringar. Jag har ju fixat tre av lägenhetens rum för sjutton! Eller jag har gjort pinsamt lite, varit inredningsarkitekt kan man väl säga. Men jag har lagt ner min själ i det åtminstone och nu har jag även kollat en BBC Maestro kurs av och med Beata Heuman, min nya stora inspirationskälla när det kommer till inredning. Vi tänker inte helt olika, men hon har förstås mer kunskap och självförtroende och en mer utvecklad talang. Men inspirationen är tacksam för mig och jag lapar i mig lite mod och drömmer större. Jag önskar bara att jag vore mer produktiv, men det kanske jag blir nu när jag kvicknat till.

Tyvärr så har min apati även lett till slentrianmässig träning, framförallt på gymmet och följaktligen fuckade min rygg ur i veckan. Inte långt efter att jag vidhöll att jag inte alls har samma problem med ryggen som förr. Tji fick jag. Men jag vet åtminstone ungefär vad jag behöver göra för att bli bättre igen. Gå till gymmet, sluta med yoga och ta antiinflammatoriska, smärtstillande tabletter. Så idag tog jag en cykeltur, mest för att jag inte pallade något annat pga smärtan efter gymbesöket i torsdags, och behövde röra på mig och det var sol. Det gick inte fort men det var härligt och ryggen blev faktiskt lite bättre. Imorgon blir det ett pass core, långpromenad och e-post till min tränare.

Jag ska försöka få till ett inlägg med inredningsbilder, måste bara hålla mina ambitioner i schack, jag har ju blivit förfärlig på bildhantering på sistone, behöver ta mig i kragen.