Mannen i den vita hatten (16 år senare) – kent

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Och jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Man kan säga mycket om kent, men låttexter det kan de. Eller Jocke Berg i alla fall. Och de är riktigt bra live, även om de inte håller låda med publiken. Men man är ju där för musiken och inte för tomt prat. Konserten var riktigt bra, den var allt vi ville ha. Jag blev kanske inte överraskad, men imponerad av den maffiga showen med olika projiceringar på enorma skärmar. Jag är inte så bra på att beskriva saker med känslomässiga ord men visst känns det ofta som att kent sätter ord på den man känner? Kanske är de tillräckligt abstrakta för att väldigt många ska känna sig träffade.

Och även om man inte känner igen sig, jag kan inte säga att jag är livrädd för att leva eller att jag kastar pilar i min kuvös, men jag är livrädd för att hamna där och Leken med ord är älskvärd och när satan blir gammal så blir han religös. Alltså kanske jag uppskattar dem mer nu än då, kanske på ett annat sätt i alla fall.

Jag önskar att jag hade ett premium konto så att jag kunde lägga upp videor, men tyvärr blir det bara bilder. Och eftersom vi stod typ i mitten så blev ju inget särskillt fantastiskt. Borde kanske investerat i en helt ny telefon istället för en ny likadan som jag haft i 3 år, när den förra gick sönder, men det gjorde jag ej.

Allt som allt var det ett maxat dygn i Stockholm, bo på hotell, 50 min spa, middag på Pelikan, snaps, åka fel på tuben, dricka bubbel och öl, se på kent, dricka cider, sova, vakna, äta hotellfrukost, fika, shoppa, luncha på fotografiska, ta bilder i deras fotoautomat och till slut åka hem igen. Så fint att ha goda vänner till sånt. Det är något extra speciellt med att återförenas med gamla vänner från förr och inse att man förändrats och mognat och faktiskt blivit bättre personer. Det är fint. Känslan av rotlöshet bleknar i ljuset av en lång vänskap.