Daffodil – Florence + The Machine

I förrgår kväll när jag gick hem från gymmet vid nio, med huvor långt ner i ansiktet så att nästan bara näsan stack ut, mötte jag två killar på en elscooter. Trots att jag hade ganska dålig sikt ut ur mitt bo av tyg och det var mörkt och jag inte hörde nånting genom mina EarPods, så såg jag att killen som stod längst bak sträckte ut handen mot mig med en blomma. Men trots omständigheterna och min klumpiga vantbeklädda hand så lyckades jag ta blomman. En påsklilja, Narcissus pseudonarcissus.  

Jag kunde inte låta bli att tänka att det kanske var ett tecken på att the hopless optimism of spring är påväg mot mig, eller var det kanske en hälsning från en narcissist som inte längre finns i mitt liv? 

Jag har just kastat i mig boken Glömda om söndagen av Valerie Perrin och när jag läser hennes böcker är det inte svårt att drabbas av en viss vidskeplighet, för det är ju romantiskt på något sätt och inger hopp. I hennes böcker är det ofta så att när någon dör eller försvinner uppstår något eller någon annan i karaktärens liv. Det är en tröstande tanke att livet är logisk på det sättet tycker jag, att allting händer av en anledning. Men jag har inte glömt hur jag mådde för bara något år sedan, hur fort jag kunde dyka ner i nattsvart hat och andra förintande känslor. Hur svårt det var att förstå varför allt dåligt hände mig. Men nu kan jag ändå tänka att jag hade satt mig på ett sjunkande skepp och trodde att om jag bara rodde tillräckligt fort och vindarna var gynnsamma, så skulle allting ordna sig. Jag var tvungen att sjunka för att komma till ett bättre ställe i mitt liv, trots att jag trodde att jag hittat paradiset. Men jag jag levde i en chimär, jag blev lurad och lurade dessutom mig själv. 

Men nu känner jag våren i kroppen, jag skrattar mer, är mindre trött och allting känns liksom lite lättare. Som om tunneln i ljusets slut plötsligt börjat uppenbara sig. Jag ska erkänna att jag blev pigg från en dag till en annan, innan var jag otroligt trött nästan hela tiden. Jag kontaktade till och med vårdcentralen. Men jag tror att jag hade nånting som satt i i flera veckor, men nu är jag frisk och nedräkningen till Italien-resan har börjat. 9 dagar kvar bara!