Jag försöker fly från bloggen, hittar på ursäkter. Antagligen mest för att jag känner för stor press. För jag har så otroligt vackra vyer att visa och jag vill inte göra er (eller mig själv) besvikna. Det är ju en del jobb med bilder, i varje fall om man vill framhäva dem och inte bara posta dem som de är. Det är det värsta och det bästa med foto. Dessutom har jag vissa problem med var mina bilder hamnar eftersom jag redigerer dem i telefonen och sen torllas de över via molnen till datorn, men de går inte alltid så bra att hitta i bildmappen.

Jag kände tidigt att jag inte ville berätta om Brisighella med ord utan i bild. För det var stadens skönhet och charm som slog mig mest. Som om det var en äkta kuliss. Den kändes så genuin, gammal och trasig och förtrollande vacker.

Brisighella är en mycket gammal stad. På Via del Borgo eller Via degli Asini (”Donkeys’ Road”) bodde förr i värden åsnorna en trappa upp, utanför dörrarna till lägenheterna.

På toppen av byn ligger ett klocktorn och en borg som går att besöka som turist. Vårat hotell, som låg precis under borgen hette La Rocca (borgen).

Vi cyklade iväg på vinprovning till vingården Bulzaga, vilket visade sig vara en svettig historia, men det var värt varenda droppe och dagen efter cyklade vi samma väg igen för att njuta mer av vyerna. Sangiovese är den vanligaste druvan i trakten och vi fick ofta det på restaurangerna, eller de andra fick det, jag dricker bara vitt vin. På provningen fick jag därför en Famoso, en Trebbiano och en Albano, alla var bra och jag löpte med en Trebbiani hem.