Jag har knarkat böcker på sistone. Mer än vanligt. Jag läste Vild och lyssnade på I stort sett mänsklig samtidigt och nu har jag redan lyssnat mer än halvvägs på Shuggie Bain. Alla handlar de om missbruk på olika sätt. Missbruk och livskriser och om att resa sig ur askan. Alla tre är bra, men Vild är kanske den som rörde mig mest, den är också minst deprimerande, kanske med mest igenkänning(?).

Jag skulle kanske inte beskriva mig som en solklar ”beroende personlighet” kanske mer som en sorts missbrukare och nog har jag haft en del tvivelaktiga beteenden. Förut sökte jag ständigt efter nya kickar, alkohol, sex, träning etc. Som tur är så har jag aldrig känt mig sugen på att testa riktigt knark och jag har aldrig rökt.
Det värsta, det som är allra svårast att sluta med är skärmberoendet, det fyller så många funktioner och är ju helt socialt accepterat. Det är ju enklare att sluta om förhållandet mellan ”rus” och ”baksmälla” är överhängende åt det dåliga hållet. Jag slutade ju till och med med kaffe för ett tag sedan, för magens skull.

Men nu har jag börjat igen, för huvudets skull. Jag har köpt koffeintabletter och pulverkaffe. I morse gjorde jag dock misstaget och tog en halv melatonin istället innan jag gick till jobbet. Så det var ju kanske inte så konstigt att jag kände mig extremt sömnig vid lunchtid och därför tog en liten kopp pulverkaffe.

Detta var vid 12 ungefär. Sen dess har jag jobbat, haft två planeringsmöten och sen tog jag en kort joggingtur (blodomloppet är ju om 2 veckor så tänkte att jag skulle hinna ut ett par gånger innan), och nu, klockan 22.30, är jag fortfarande klarvaken. Jag undrar om det är kaffet eller det feltajmade melatoninets fel att det känns som jag aldrig kommer kunna somna? Jag undrar om man ens kan vara så känslig för koffein, är det ens lagligt?

Mest stolt över att jag tog kontroll över mitt drickande och idag kan dricka utan att det känns för bra, dricka utan att tömma alla flaskor.
Den där söta, ljuva känslan som jag kunde längta så efter, den är inte kvar och jag känner inte att jag missar något om jag väljer att dricka vatten en kväll. Det ska erkännas att det var mindre än ett år sedan jag ”spårade ur” sist. Men om något hände den kvällen så var det att jag lärde mig att det inte alls var värt det och jag tror inte att det kommer hända igen. Fast man kan ju aldrig veta, men oftast är det ju ingen större skada skedd, förutom för ens egen självrespekt, så jag behöver kanske inte oroa mig så mycket. Fylla är ju också socialt accepterat.