Livet, livet med ADHD. Jag önskar att det vore lättare, men tyvärr är det som det är. Känslor högt och lågt och ångest tjock som tjära. Att lita på sig själv, lita på andra, förstå koder, inte fastna på fel detaljer, inte vara för rak, inte vara konflikträdd. 1000 saker att tänka på, 1000 rädslor som alla ska samsas i den här kroppen. Och så ska man orka äta tillräckligt, helt utan matlust.
Oftast känns allting bra, men så ibland slår det till med full kraft att det är ett handikapp. På riktigt. Inget hittepå. När man är bra på att maskera så blir människor förvirrade och kanske reserverade när man inte beter sig som andra, när man kan vara glad och ha energi som på droger ena dagen och nästa är man nere i gatan. Jakten på dopamin. Impulsivitet. Risktagande. Hoppa ut från kanten och flyg, varje dag helst, utan att träffa marken.
Det framstår plötsligt som kristallklart varför mina relationer alltid går i kras när jag blir kär i någon. Det blir totalkaos. Paus kaos. Orkar knappt leva med mig själv, så hur ska någon annan kunna göra det? Halvt värdelös på att vara människa, fast det är väl inte mitt fel, om det är någon tröst.
I was never as good as I always thought i was
But I knew how to dress it up
I was never satisfied, it never let me go
Just drag me by my hair and back on with the show
King – Florence + the Machine
Det överexponerade gömstället 
Lämna en kommentar