Har varit lite frånvarande här ett tag, haft så mycket annat på gång, varit i Stockholm och Simrishamn och i Motala, och några andra ställen förstås. Har mått toppen och haft ångest till tusen. Varit full av energi och nu är jag alldeles slut. Livet har varit extra färgstarkt kan man säga och jag är ändå ganska tacksam för det, tacksam för upplevelserna.

Det började med en tanke.

Tänk om det är i år jag ska cykla Vätternrundan? Tänk om den träningen jag lagt in faktiskt räcker hela vägen? Tänk om vädret blir perfekt i år?
Om vädret blir perfekt då åker jag!

Sagt och gjort så anmälde jag mig två dagar innan och efter jobbet på fredagen drog jag ner till Motala i Zippan med Cruella på taket. Väl framme hittade jag en något avsides parkering i en brant backe där det gick att vila hyfsat ostört ett par timmar innan starten klockan 02.12.
Det var med mycket pirr som jag rullade ner till start och in i fållan. Det förvarandes om att någon hällt ut nubb på vägen efter ca 10 km. Jag hittade en bra plats efter en grupp norskar i svarta Rapha-tröjor, tills en av dem fick punka. Sen låg jag och växeldrog med en svensk och en tysk, tills svensken fick punka. Det var helt galet många som stod och lagade punkor i vägrenen, men jag klarade mig! Jag hade med mig två slangar, men är inte helt säker på att jag skulle kunna byta själv på mina högprofil hjul, lyckades inte på graveln och den har lägre profil, men det beror ju säkert på däcken också.

I vilket fall kändes det riktigt härligt hela morgonen och det var så vackert i soluppgången över fälten vid vattnet. Jag hade klätt mig relativt lätt eftersom det skulle bli varmt på dagen, men jag räknade inte med att det skulle bli svinkallt framåt 4-tiden. Någon sa att det var 5 grader på ett ställe. Men är ju ingen spinkis så klarar kyla bättre än hetta skulle jag nog säga. I Gränna fick jag krampkänningar men det släppte som tur var efter nästa depå. Hade ju ingen direkt plan så jag gick in i alla kontroller i början, bara snabbt utom i Jönköping där jag åt havregrynsgröt och träffade på tysken igen, sen var jag dum nog att ställa mig i kön till bajamajorna och där blev jag kvar alldeles för länge och sen gick det segt att komma igång av någon anledning. Men så var det någon som cyklade upp till mig och frågade om jag kände Annika Stark, det visade sig att det var hennes bror och hans två kompisar, som tydligen hade startat två minuter före mig. De hade ett mål på 11 timmar och det hade ju jag med typ så jag hakade på dem och det var najs med sällskap, även om det ledde till fler och längre depåstopp.

Vid Boviken insåg vi att vi måste ligga på lite om vi skulle hinna under 12 timmar och lämpligt nog så kom ett snabbt gäng från Enköping som vi hakade på och där gick det undan. Inga fler stopp blev det för mig och jag lämnade killarna bakom mig vid sista depån för jag hade godis och dextrosol så att det skulle räcka till mål och energi kvar i benen. Men det var mycket backar och jag fick bita i på slutet, sista 5 kilometrarna kändes oändliga och när jag äntligen nådde målet slogs jag av en otrolig känsla och blev tårögd.

Fick min medalj. Gick ut ur målområdet och la mig på en gräsmatta och ringde mamma och brorsan och skrev till alla som peppat. Jag kände mig så otroligt fri. Helt ensam bland tusentals människor, helt genomslut på alla nivåer och så glad och tacksam för att jag faktiskt hade tagit mig i mål. Så stolt över mig själv som tagit mig hela vägen dit, till gräsmattan efter Vättern.

Kanske kommer jag göra det igen, det var inte alls så hemskt som jag hade trott, men jag är inte säker. Jag skulle absolut inte vilja cykla 315 km i regn. Men jag har nu anmält mig till Masters SM som går här i Uppsala om drygt en vecka. Tänker att om jag klarade att cykla 315 km på 11 timmar och 32 minuter, med 1,5 h i depå, så borde jag väl klara 72 km i lite högre tempo? SM 2021 minns jag att jag snittade 38 km/h, men nu har jag ju en bättre cykel och banan passar mig också bättre. Nu hoppas jag bara på att allt annat går fint tills dess.