Vi var 13 kvinnor till start i D40. Det var fint väder, för fint väder, svetten rann redan innan start. Banan var bra, perfekt för mig, platt och utan några svåra kurvor, på ett par ställen avsmalnande på ett lite farligt sätt visade det sig. Men jag har ju cyklat där förut, så kände mig trygg.

Uppladdningen var usel. Förkylning med feber veckan innan, ihärdigt snorande och allmänt uppröra luftvägar. Nässpray och ibuprofen varje dag. Ingen träning alls för motivationen och energin var totalt borta.

Men jag tänkte att det får bära eller brista. Och jag vet inte om det bar eller brast, lite av båda kanske. Hängde med klungan kanske ett halvt varv sen tappade jag när de låg i 50 km/h lite för länge, jag hade inte benen för det. Hittade en kompis att köra med, utan henne hade jag nog brutit efter ett varv, tappade henne när vi fick mer sällskap och tempot ökade. Tyvärr fick hon in en geting i munnen och blev tvungen att bryta lite senare. Jag kämpade på ensam, ont i låren, ont i ryggen, snorig, hostig och kramp, kramp, kramp. Kunde inte stå i de pyttesmå backarna som fanns för låren låste sig. Men jag bet ihop och räknade kilometrar. Med ca 5 km kvar fick jag sällskap av en vilsen själ som inte visste var vi skulle i en korsning utan flaggvakt. Stark var hon dock och kunde dra mig i mål. Jag kom sist i min klass, men tror det var en efter mig totalt och två som bröt.

Det var värre än Vätternrundan, trots att det var slut efter bara 2 timmar och en kvart. Men jag är glad att jag tog mig i mål, nån ska ju komma sist också. Nästa år kanske det blir bättre, hoppas på samma bana. Eller så lägger jag ner och inser att motionslopp är mer min gebit än tävling.