Smärtgränsen är nådd. Upptäckten av bedrägeriet. Man ska väl alltid lyssna till sin dåliga magkänsla, för den har ju funnits där hela tiden, jag har bara inte trott att den var så bra kalibrerad, men den är mästerlig. Jag vill ju dock inte döma någon för snabbt, det känns taskigt, men kanske är jag mer taskig mot mig själv? Självplågeri är ju en favoritgren. Men man måste våga för att komma någonstans, vifta med tårna utanför sin comfort zone, ibland biter hajarna.

Och jag är rustad för sånt här nu! Kan inkassera frukten av alla timmar av terapi och självrannsakan. Bästa vännerna i telefon och i verkligheten, allt blir så mycket bättre med en vänlig röst som stöttar och kanske skrattar lite. För det är ju inte alltid man är så smart i känslan. Vad är lagom och balans när hjärtat och hjärnan har kapplöpning? Men jag är stolt över hur jag utvecklats, hur jag lärt mig se sprickorna istället för att släta över dem. Inte skitit helt i magkänslan ändå.

Än är jag inte nere för räkning, räknar fortfarande upp.