Har just lyssnat klart på boken Resten av allt är vårt, av Emma Hamberg. Det var en inspirerande bok och så klok. Önskar att jag vore mer som hon. Alla som har en relation borde läsa den.

Mitt dejtande går bra, eller vad man ska säga. Har noll dejter inbokade, men de kan komma när man minst anar det. Men jag tackar nästan alltid nej till en andra dejt, eller tredje. Jag litar på min känsla, jag vet att jag är blixtsnabb, för snabb. Det är min förbannelse. När jag faller så tar det inte lång tid och jag vet egentligen inom minuter om jag vill något mer med den här personen. Jag är så jäkla vass.

Senast jag föll för någon så tog det 1,5 vecka, jag trodde att det var galenskap, att det skulle gå över lika snabbt. Men det har det inte gjort, trots att allt blivit helt fel och han inte alls var den han sa att han var och att allt blev knepigt väldigt fort. Men jag känner lika dant ändå och det är svårt att stå emot. Svårt att inte skicka meddelanden, svårt att inte alltid säga ja till allt utan att ifrågasätta.
För han är förstås inte där jag är, inte på något plan tror jag, och det kan man ju inte förvänta sig heller. Jag förstår det, jag är så jäkla bra på att förstå att jag borde få pris för att jag är så förstående. Men det får ju finnas gränser även där. Jag måste säga stopp till mig själv innan jag blir överkörd eller förhäxad. Det går inte att bara vara förstående mot den andra, man måste vara förstående mot sig själv också och inte blunda för tingens verkliga ordning. En svart katt kommer alltid vara en svart katt, även om du säger att det är en vit häst.

Det bästa med den här sommaren är att jag hittat ett nytt lugn i sociala sammanhang. Jag brukar ju vara lite spänd och nervös, jag brukar tycka att det är lite jobbigt. Men inte den här sommaren för den här sommaren är jag ärlig med mig själv, försöker inte passa in och vara till lags. Jag ger mig själv plats och det är så jäkla skönt. Jag har släppt den där jäkla prestationsångesten, har slutat ha dåligt samvete över att jag inte är bättre och går helt på känsla. Det får bära dit det bär, om inte känslan är med kommer det aldrig funka mellan prinsen och prinsessan, oavsett hur vackert slottet är.