Igår var det bröllop. Solen gassade från en delvis molnprydd himmel och på min kollegas gård, med ett 1800-tals hus under renovering, stod förstukvisten dukad för vigsel.

Efter 13 år tillsammans, hus, två barn, får och diverse andra djur så var dagen inne för dessa två veterinärer. Det var ett fint välplanerat bröllop med nästan 100 gäster. Middag och dans i en närbelägen samlingsgård. De hade verkligen ansträngt sig för att få in alla. Fönstren på vid gavel, så småningom solnedgång utanför på terassen.

Under både vigseln och i flera av talen som hölls under kvällen beskrevs deras kärlek som självklar och äkta och både bruden och brudgummen såg väldigt närvarande ut i stunden för vigseln, inte nervösa (vilket de troligtvis var) eller forcerade. Istället för att avlägga löften spelade och sjöng de sången Anyone Else But You med The Moldy Peaches, orimligt gulligt. Allting tycks ha varit så enkelt för dem, ändå från första början.

Jag antar att det är så det är att möta sin själsfrände. Och kanske att vara en rimlig person som inte får panik av att tycka om någon. Allt blir liksom enklare då när man kan ta det lugnt och inte genast målar upp alla möjliga katastrofscenarion om sin egen otillräcklighet. Det är fint att de fann varandra där och då. Önskar att jag också hittar min ”part time lover full time friend” någon gång.