Den ständiga rädslan för att bli lämnad. Hur förvandlar man ångesten till något annat, något mer hanterbart? Hur stannar man i den gnagande känslan av att något är på väg att gå fel? Den känslan är ju inte riktigt rationell, det är bara psykets sätt att förbereda kroppen på att något. En känsla grundad på tidigare erfarenheter som handlar mer om flashbacks än här och nu. Alla människor och relationer är olika, men vissa saker kan ju förstås upprepas eftersom man själv tenderar att göra liknande val som man gjort förut.

Det är lätt att ta på sig skulden för att saker går fel, att man är den som sumpar en relation på grund av sin rädsla och ångest. Men det behöver ju inte vara så. Bara för att du är kär i en person så behöver den ju inte känna samma sak, den kanske har träffat någon annan som den klickar mycket bättre med utan att du vet om det. Egentligen hade du ingen chans, men den andra var för feg för att berätta det, ville kanske ha dig kvar som en backup. I flera år kommer du sedan ta på dig skulden trots att det inte var ditt fel och din rädsla för att bli dumpad förstärks bit för bit. Du intalar dig att du inte är värdig, att det är något fel på dig som du inte kan se själv men som andra ser. Istället för att växa så krymper du dig själv, istället för utveckling uppstår inveckling.

Tills du en dag bestämmer dig för att det får vara nog och gör en helomvändning. Börjar traska på den långa branta vägen upp och det är ingen lätt vandring, men alternativen är helt enkelt inte valbara.

En dag många år senare träffar du någon, du blir kär och han ger dig sån ångest, tänjer på dina gränser, men du står på dig och sätter gränser istället för att bara stå tyst, mållös. Och även om allt tillslut går i spillror så var det ändå värt det, för första gången blev du starkare, för första gången var det inte ditt fel.