Förra veckan var tuff. Som ett emotionellt marathon. Och orken att ta tag i någon sorts träning lyste med sin frånvaro, trots att det är den bästa medicinen. Men det är kanske helt förståeligt på grund av ovan nämnda marathon.

Det blev total mental kortslutning och ångesten byggde bo i mellangärdet, matlusten tog semester, för den och ångesten är ovänner och vi åkte nordväst, mot kyla och regn och det blev räddningen. Även om ångest som denna inte ger vika så lätt. Först när hushållet drabbades av en snabbt övergående kräksjuka försvann illamåendet, ironiskt nog.

Om det gick att översätta ångesten till riktiga känslor så skulle det kanske vara sorg och besvikelse. Sorg över det som gått förlorat och besvikelse över att människor är så kassa, samt uppgivenhet över den bristande kompetensen att hantera dessa människor på ett lämpligt sätt.

Uppgivenhetskänslan är kanske den värsta känslan av alla. För vad finns kvar när man gett upp? Ingenting förutom en lång väntan på döden. Men det finns ju många olika slags hopp och allt är ju inte ute. När det känns jobbigt är det viktigt att fokusera på sådant som faktiskt är kul och bra, som cykling och syskon.