Jag har definierat två saker för mig själv den senaste tiden. Det ena är att jag inte är en tävlingsmänniska som gillar riktiga tävlingar, jag är nöjd med min 91:a plats på cykelvasan, jag är stolt över min prestation och jag behöver inte vara bäst, helt enkelt för att jag nog inte kan vara bäst. Jag har ju mina begränsningar både psykiskt men också fysiskt och jag började eventuellt med cykling för sent, eller övet huvud taget med sport på en lite högre nivå. Jag har liksom inte det rätta tänket, är inte tillräckligt målinriktad och har för kort horisont. Det går kanske att ändrå på men.. Oj! En ekorre.. ADHDn gör det inte lättare och jag vill ju ha fler saker i mitt liv. Så jag går oficiellt i pension från tävling nu. Men kommer fortsätta köra lopp, som vätternrundan och cykelvasan.

Och kanske inte helt orelaterat så har jag insett att trohet är väldigt viktigt för mig, redan ganska tidigt i en relation. Blir enormt triggad av potentiell otrohet och det ger mig väldigt mycket ångest, så mycket att det blir ohållbart att stanna kvar i det.
Jag antar att för vissa kan det vara lite som en tävling, spänningen i att jaga, men för mig är det rena mardrömmen. Relationer är tillräckligt svåra ändå. Men det är klart att om man inte är där rent emotionellt så kan det verka lockande. Jag har ju själv gjort en del snedsteg när jag var yngre, men en relation där man inte försöker eller kan vara känslomässigt närvarande är inget för mig.

Det känns ganska stort att sätta de gränserna, att sätta gränser över huvud taget. Kanske har all introspektion och självanalys faktiskt lett någon vart. Äntligen kan jag rädda mig själv från förlust och förnedring.