Sommarens dejting frenesi har burit ytterst lite frukt. Jag är exakt lika mycket singel nu som när jag började. Anar hopplösheten bakom nästa hörn så det är dags att stanna upp och reflektera, försöka lista ut lärdomen av denna sommar då jag återvände till kärlekens ö och gjorde ett tappert försök att kasta ut några krokar i singelmännens vatten.

Utan att räkna efter fick jag nog ungefär 10 hugg, en halade jag in två gånger och en visade sig vara någon sorts merman (sjöjungfruman(?)) som ständigt bytte skepnad men var åtminstone vacker att se på i rätt ljus. Men vilka läxor han lärde! Allt som jag misstänkte att jag var livrädd för och lite till fick jag uppleva på första parkett. Lögner, svek, bristande moral och empati. Allt som jag inte vill ha och ändå ville jag ha honom. Skulle väl inte kalla det kärlek men stark attraktion.

När det kommer till kärlek är det mesta tämligen skrämmande, men utan den blir allting blasé. Det behövs nog ytterligare en vända i terapisoffan för att på närmsta vis försöka reversera sådant som satt sina djupa spår och gjort så att skivan hackar och hakar upp sig. Min skiva måste repareras så att kärlekens musik kan spelas på ett hållbart sätt. Utan ångest och total panik.