Eftersom jag blivit en sådan tant så gick jag på 70-årakalas i helgen. Kunde konstatera att jag inte är fullt så mycket tant som jag trodde och nu ångrara jag verkligen att jag inte ansträngde mig mer för att få en biljett till bob hunds sista konsert. Den tycks ju ha varit något alldeles särskilt och bra. Jag ångrar det mer än vad jag brukar ångra saker, det känns som om jag borde varit där. Inte för att jag var deras största fan kanske, men de har betytt mycket för mig. Jag har ju till och med döpt min blogg efter en av deras låtar. Lyckligtvis kommer ju musiken att finnas kvar och det verkar ju kanske inte riktigt som att de kommer lägga ner helt, bara ändra form på något sätt.

bob hund har gett ut så jäkla många låtar, många som jag knappt hört och många som jag bara orkar lyssna på en gång i några sekunder, men när de är bra så är de helt geniala. Deras lek med ord är så brutal att jag ibland tror att jag kommer hitta hela mitt liv där bland låtarna. Men kanske är det drömmen om det som är det största. Fast jag vidhåller att Det överexponerade gömstället kan vara den bästa svenska låttexten i historien. Och jag undrar om det är en slump att den innehåller textraden; Aldrig, aldrig, aldrig i min famn och att en av deras senaste singlar heter Kom i min famn? Som för övrigt är en vacker cover på Nick Caves låt Into my arms. Det finns förmodligen inget som helst samband, men jag älskar att läsa in större betydelser i låtar och texter, vem gör inte det?

bob hund är väl på sätt och vis ett punkband, de gör som de vill och har alltid gjort. Men enligt egenut sago hade de mer sorg än ilska att förenas över när bandet bildades. Och deras låtar gör en ju ofta barnsligt glad som t ex Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss och Helgen v. 48.

Jag undrar vad Tomas Öberg och de andra i bandet ska göra nu, efter 34 år? De har kanske hittat något annat, kanske blir det Hollywood nästa, men antagligen något annat.