Uppsala har officiellt fått en riktig utomhusarena för konserter och vi var där lördags för den stora ivigningen med ingen mindre än Veronica Maggio. Det var en ljummen kväll och alla regnmoln höll sig torra och temperaturen var helt rätt. Vi fick en bra plats halvlångt fram och hann se både Maria Jane Smith och Marcus Krunegård, som båda var sådär. Krunegård faller enligt mig inom kategorin orimligt överskattade artister, det visste jag redan innan. Smith var jag osäker på eftersom jag bara hört en låt av henne och den är bra, men i övrigt imponerade hon inte så mycket. I jämförelse med Maggio var båda tråkiga och utan större finess. Men vad spelar det för roll när en stjärna gör entre för att försöka bli profet i sin egen stad?

Vi fick se ett intro filmat genom staden från slottet och den avslutades på Studenternas där kameran plockade upp Maggio, iklädd tights, någon sorts kilt och en cykeltröja. Jag noterade även att det såg ut som hon hade Buffalo skor, med andra ord en sanslös och sagolik outfit. När hon äntrar scenen och drar igång konserten med Vi kommer alltid ha Paris är det idel jubel överallt.

Jag har aldrig varit på en renodlad Maggio-konsert, men har sett henne på Peace & Love för ca 100 år sedan. Hennes låtar är bra och hon har en imponerande katalog med hits och andra låtar, och de gör sig väldigt bra live eftersom alla kan texterna och sjunger med. Stämningen var hög och inte många stod stilla och lyssnade. Det slog mig att hon har en riktigt bra röst, som inte riktigt kommer fram på skiva. Dessutom är hon så naturlig på scen och bjuder på sig själv, det är svårt att förstå hur hon kan vara någon annanstans är just där.

Det var inte några särskilda video-effekter, som på kents spelning i mars som var mest video, och det gav en närmare och mer här-och-nu-känsla. Det var också den hälften så stora arena som kan ha bidragit. Så här efteråt kan jag inte komma på någonting som inte var bra, till och med merchen var riktigt cool och verkade sälja som smör. Jag blev sugen på en keps, men orkade inte stå i den kaosiga kön, speciellt inte när jag såg att kepsarna försvann från hängarna en efter en. Jag är ju inget enormt fan, men det finns citat från hennes låtar som skulle kunna göras till ordspråk eller dylikt.

Konsertens crescendo kom precis när vi trodde att allt bara skulle ta slut, men då tändes kanten på arenan upp och fyrverkerier avfyrades runt om oss. Det var riktigt mäktigt och en perfekt avslutning till de sista tonerna av I min bil.