Andra singeln från kommande albumet släpptes igår. Kanske borde jag börja hänga på reddit eller något och diskutera med andra hängivna fans, istället för det här. Men detta är ju mitt spejs, jag gör väl vad jag vill.

I crawled up from under the earth
Broken nails and coughing dirt
Spitting out my songs so you could sing along, oh
And with each bedraggled breath, I knew I came back from the dead
To show you how it’s done, to show you what it takes
To conquer and to crucify, to become one of the greats
One of the greats

Florence + the Machine – One Of The Greats är 6 minuter och 32 sekunder. En ansenlig längd för en modern poplåt. Men den är ju ingen vanlig poplåt precis, den är en förklaring och en fråga. En berättelse och en upprättelse.

När jag läste texten och vissa förklaringar så fick jag lära mig att Florence genomgick en operation 2023 som räddade hennes liv, enligt egen utsago. Hon har inte gett någon mer information om vad som var fel så vitt jag vet och egentligen så vill jag väl heller inte veta. Men det får en att fundera över vad hon offrar för att vara den hon är och det är det låten handlar om.

Texten är ovanligt personlig och tydlig och det känns som att hon verkligen kliver fram, upp på den stora scenen. Hon kröner sig själv som ”One of the greats” och det känns så filmiskt. I videon sitter hon bara i baksätet på en bil i regnet och lamporna fladdrar förbi utanför. Med solglasögon och vad som ser ut som en otänd cigarr/cigarill i handen. Känslan är annorlunda än i Everybody Scream, den är mer melankolisk, men fortfarande befinner vi oss i en sagovärld där det känns helt möjligt att återväckas från de döda. Att kravla upp ur marken med skitiga naglar, spottandes jord.

Did I get it right? Do I win the prize?
Do you regret bringing me back to life?
Did I get it right? Do I win the prize?
Do you regret bringing me back to life?

Ännu ett mästerverk.