Jag har alltid velat tro att kärleken är blind, att kärlek vid första ögonkastet är på riktigt. Att det finns en känsla som övervinner allt och att det finns en person där ute som är svaret på allt. Men det känns som att jag äntligen vaknat upp ur dessa fantasier. Att jag nu till slut har insett att allt handlar om kompromisser. Visst finns det såna som blixtförälskat sig och sedan levt ihop i resten av sina liv och varit glada med det, men andelen av befolkningen som inte råkat ut för något sådant är desto större gissar jag.
Hoppades väl att jag var en av de få som skulle finna kärleken i ett ögonblick, men min ögonblickskärlek tycks ha för dåligt omdöme, kan inte riktigt lita på magkänslan. Kanske har det att göra med mina eviga magproblem, mer troligt är väl att det är något en psykolog kan förklara.

I min familj sticker jag ut eftersom jag inte bara saknar läkarexamen, har heller inte haft något förhållande längre än tre år. Fast bara för att ett förhållande är långt behöver det ju inte vara bra. Men ibland undrar man ju vad problemet är och om det faktiskt går att lösa. Om man ska vara krass, och anta att kärleken har både ögon och hjärna och kanske en kalkylator till och med, ja vad har jag då att komma med? En statlig lön är ju inte direkt imponerande, brukar snarare framhärda hur ekonomisk jag är, min humor och mina social skills har varit bättre, precis som ambitionerna och även om jag är stolt över min mastersexamen i husdjuravetenskap så är det ju ingen som vet vad det är (om man inte gått på SLU). Så nu börjar jag nästan tro att det kanske är utseendet som är min största tillgång ändå, trots att jag inser att min bästa tid är förbi. Har väl aldrig varit en 10:a precis, men har oftast känt att utseendet varit med mig och inte emot. Kanske är skönhetsingrepp min bästa chans, nu när åldern börjat skicka riktiga hotbrev? Helt seriöst så får jag ångest av att tänka på att operera i fejset, även om jag verkligen ogillar det till och från.

Men innan man gör något drastiskt så kan man relativt enkelt byta ut sina gamla porslinskronor, som missprytt truten i 20 år, och göra en liten tandblekning och vips så har man ett nytt vackrare smile.

Hade typ glömt hur illa det såg ut innan, i 21 år gick jag runt med för korta framtänder fast det var enkelt fixat.