Jag börjar tro att det är kört. Det finns ingen chans att hitta någon på en sån där dejtingapp. Eller jag hittar massor, men alla har något som är off. I verkligheten så skulle det märkas direkt vilka som var värda besväret (nej det skulle det förstås inte, men attraktion märks direkt). För verklighetens nerv är mycket starkare än den på apparna, eftersom den är av kött och blod istället för svart på vitt. Svårare att försköna och att tygla.

Dessvärre är jag ju ungefär lika dålig på att träffa folk i verkligheten som genom appar. Den enda anledningen till att jag hade killar förut var för att jag inte stod ut med att vara själv. Men nu är jag ju rätt nöjd med mitt lilla liv, i alla fall så länge jag inte tänker för långt framåt, eller börjar ifrågasätta mig själv och mina livsval. Då blir jag livrädd för att dö ensam, eller kanske är det egentligen omvänt: Jag är livrädd att dö av ensamhet.

Jag är livrädd att mitt liv bara ska fortsätta likadant om och om igen tills alla jag känner har dött. Men så kommer det ju inte bli, saker förändras. Se bara på världen, för 10 år sedan kändes ett tredje världskrig otänkbart, men nu skulle det kunna ske vilken dag som helst, eller kanske sker det faktiskt redan nu. Lite oklart hur ett världskrig definieras. Allt förändras ju inte till det bättre. Men när allt är raserat så finns möjligheten att bygga upp det igen, förhoppningsvis på ett bättre sätt, eller åtminstone på ett annat sätt.

Som jag gjort med mit liv ungefär. Men jag är fortfarande singel och jag vet inte hur jag ska lyckas hitta någon som är vettig och som jag ändå faller för och som faller för mig. Det känns helt omöjligt, trots att jag pratat med en hel hög killar, varit på många dejter, försökt vidga mina vyer. Ingen låt känns mer passande än Thank you, Next. Dejterna är oftast trevliga och vi kan ha saker att prata om men något saknas. Pirret och längtan, viljan att ge efter, ge sig hän.

Samtidigt kan jag bara känna att det verkligen inte är synd om mig. Jag har allt jag kan önska mig i princip, utom kärlek. Ibland tänker jag att jag skulle vara missnöjd ändå, bara för att det är sådan jag är. Men ett tag skulle jag vara nöjd i alla fall. Jag tycker på något sätt att jag har förtjänat det, varför inte jag liksom?

Försöker intala mig att plötsligt så kommer det hända.