På senaste tiden har tankarna på barn kommit i täta skurar. Florence nya album som väl mest handlar om hennes utomkvedshavandeskap och efterföljande komplikationer har förstås påverkat mig. Samtidigt som det känns som klimakteriet lurar bakom nästa dörr. Idén om att livet kommer kännas mer meningsfullt med ett barn ekar i huvudet, men även faktumet att det här barnet skulle bli hela mitt liv, om det hände.

Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara, men det skulle vara fullkomligt annorlunda. Jag skulle förmodligen inte orka så mycket mer. Det finns de som gör det och får det att verka lätt, men det är det inte och jag tycker ju livet är jobbigt som det är. Inte på alla sätt men arbetslivet kan vara nog så påfrestande ibland och just nu känner jag bara att jag är så jäkla svag. Som att den här hösten också blivit min egen höst rent fysiskt, och gud förbjude hur hemskt det vore att bli gammal! Speciellt när man just fyllt 40. Jag ser mina vänner som är äldre än jag och önskar att jag hade deras energi. Måste anstränga mig för att inte börja tänka hatiska tankar om mig själv för att jag är så energilös.

Men mitt liv är ju ändå bra nu, jag är nöjd med så mycket och skaffar man barn så får man också offra nästan allt. Speciellt friheten som jag tycker så mycket om. Och hur ska man orka träna och laga mat och vara social? Cykelsemestrarna kan man ju glömma, ja kanske cyklingen helt och hållet. Jag skulle väl inte ens ha tid för den här bloggen.

Ibland tänker jag på hur det blir när ens föräldrar dör, att livet förlorar en del av sin mening. Det får mig att tänka att jag måste skaffa ett barn, inte för att jag vill utan för att livet ska få mer mening. Men jag vill inte ha ett barn utan pappa och jag är inte alls särsillt bra på att hitta någon kandidat. Bra personer finns nog, men allt som oftast är jag inte attraherad av dem, speciellt inte om de är singlar.

Det känns som att jag gräver min egen grav samtidigt som jag försöker gå bakåt i tiden och bli yngre.