Det är en svår tid just nu. Mindre än en soltimme i hela december, och november var inte mycket bättre precis. När vädret är statiskt känns det som att tiden står stilla, som att vi lever i en bubbla. Inbäddade i kompakt, grått dis försöker vi leva våra liv som vanligt, trots att våra interna uppladdningabara batterier tycks utslitna och vägrar ladda upp som de ska. Som om det inte vore nog så tappar vi även matlusten, för vi mår skit och vi vet inte om det någonsin kommer ta slut eller om detta gråa obestämbara kommer pågå i all oändlighet. Vi försöker göra annat som piggar upp, som att träffa nära och kära, träna etc. men det leder bara till sjukdom och ännu mer trötthet sedan effekterna av stresshormonerna klingat av.

Man köper ännu några julkulor i hopp om att göra livet roligare, man köper julklappar och tre gånger så många saker till sig själv. Man får panik över en rynka på kinden och hur orimligt trött man ser ut i spegeln i provhytten på Åhlens. Söker upp artikeln om ”skönhetsbehandlingarna som faktiskt fungerar” och funderar på om man blivit så desperat att man fullständigt skiter i sina värderingar. Man färgar håret hemma för att ”piffa upp tillvaron”, men känner sig töntig eftersom man är för snål för att betala en tiondels månadslön för att besöka sin frisör, som ändå inte har tid förrän i januari. Och så skäms man över att vara snål och blir nojig över att resultatet ser billigt och kanske lite drastiskt ut. Sen saknar man tiden då man var ung och djärv, eller kanske ung och snygg.

Man frågar sig om man kommer överleva den här åldersrelaterade krisen, för den kommer ju inte att ta slut, man kommer inte att bli yngre, så rik är man inte. Sen hatar man samhället som ger oss dessa orimliga ideal och tänker att det förhoppningsvis snart är ute med oss. Vi har förtjänat det.

Och sen var måndagen slut.