Trots att det känns som att tiden står still, eller kanske till och med går baklänges, så är det nu inte långt till 2026. Man vill ju alltid göra en liten summering av vad som blev bra och kanske mindre bra.

Mentalt så har 2025 varit helt okej. Känslan har ofta varit något tom, som ett Kinderägg utan leksak, men de sämsta perioderna har inte varit fullt så halsbrytande vedervärdiga som föregående år. Kanske är det så att det inre lugnet infunnit sig. Letar inte längre oväder och tar alltid med ett paraply.

Dåliga stunder har det funnits, trots att året känns en aning vanilj. Speciellt minnesvärda stunder är när jag smygkollar tinderdejtens körkort när han är på toa och upptäcker lögnen. Som vi (jag) misstänkte heter han något annat och är ett år yngre. Det som började som spirande kärlek utvecklades till en riktigt bra lektion i hur man genomskådar och gör sig av med en kriminell narcissist.
Det var inte lätt men var riktigt bra för självkänslan, faktiskt. Men skänker lite medömkan till den som hamnat snett, det kan ju hända vem som helst! Och ibland måste man faktiskt ljuga om man vill gå på tinderdejt.

Så Tinder raderades snabbt och ersattes av Hinge. Höjdpunkter från denna app innefattar mest yngre killar och kanske borde jag väl höja min nedre åldersgräns, men ibland vill man ge ödet en chans. Lite som att återuppleva tidigare episoder av sitt liv fast utan spänningen av att det är något nytt. Och utan ångesten över hur det kommer sluta, för det kan man ju redan räkna ut. Men man gör om samma gamla misstag för att det känns bekant och man tänker. ”Kanske denna gången blir annorlunda”, jag är ju annorlunda.

Nästa år kan jag kanske ge ut boken ”Halva Uppsala/Stockholm består av killar som dumpat mig” men får kanske byta dumpa mot dejta eftersom det nog oftast är jag som dissar. I nuläget är jag inte säker på om det är mig eller ”omständigheterna” det är fel på, antagligen båda. Vad jag vill ha och vad jag attraheras av verkar inte riktigt överlappa, förutom på utseendefronten och det är ju både relevant och irrelevant på samma gång.

Men det kanske är så det är nu när man passerat de gyllne 40-strecket; ingeting är nytt och allt känns som en deja vú. Kanske är det tristessen som gör att man plötsligt känner en så stark längtan efter att skaffa barn, för det har man ju faktiskt aldrig gjort förr. Plus att det ju nästan är försent och det är alltid lättare att hitta motivation under tidspress.

Förutom att dejta fick jag för mig att köra Vätternrundan. Jämfört med att dejta så var det busenkelt! Endorfinerna och tävlingsinstinkten gjorde sitt och nu kan jag äntligen säga att jag har gjort det!
Efteråt var jag jävulskt trött (oväntat?) men tog ändå det tveksamma beslutet att köra hela vägen hem efter den obligatoriska 6-timmars-vilan. Men det gick ju bra, tack vare rastplatsen i Arboga som blev sommarens stammishak. Jag har aldrig stannat så många gånger i Arboga på så kort tid, för det visade sig att Arboga ligger typ halvvägs till Mariestad, så det blev även paus där för förarbyte på vägen till och från min fars 80-årskalas.

Ja jag återsåg ju faktiskt min far i augusti, för första gången på två år. Men allt var ungefär som vanligt och jag orkar inte lägga mer tid och energi på den delen av familjen, eftersom allt bara påminner om hur otroligt besviken jag är på min pappa. Tänk att han inte ens kunnat lyfta luren och ringa mig en enda gång på 2,5 år. Ja det är väl ingen enorm skillnad mot förr när han ringde kanske 4 gånger per år, men det märks ändå. Mitt mål ska bli att omdefiniera mig själv som någon som är värd mer än så, mycket mer. Det är ett stort jobb men jag är på god väg, inbillar jag mig åtminstone.

---

Best Of 2025:

Bästa bok 2025: Kanske någon av Katrine Kielos, eller Valérie Perrin. Kielos får en att bli superfeminist och evetuellt hata samhället, medan Perrin bara skriver jäkligt fina romaner plus att hon är fransyska.
Bästa album 2025: Ja det kan bara finnas ett. Everybody Scream – Florence + the Machine. Men nämnas ska också Rosalías LUX som väl inte lämnade någon oberörd. Tyckte även mycket om LolaYoungs I’m only F**cking Myself.
Bästa låt 2025(Förutom minst 4 låtar på Everybody Scream): Jag tänker dra till med Inte bra i grupp – Veronica Maggio eftersom den fick mig att återupptäcka och kanske på riktigt falla för henne, eller åtminstone för låten. Att Robyn släppte Dopamine efter år av tystnad var inte heller helt fel.
Bästa artist 2025 (som inte är Florence): RAYE, ju mer jag lyssnar, ju mer älskar jag hennes härliga röst och mörka, kaxiga, roliga texter.
Bästa film 2025: Vägglusen? Det sjuka i att Filmstaden i Uppsala fick vägglöss och fortfarande inte öppnat efter flera månader. Ångrar bittert att jag en gång köpte aktier i AMC (ligger bara 98 % back), men det vänder väl snart? Annars såg jag Carrie (från 1976) och tyckte att det var en otrolig film! Sju och en halv gånger så bra som vägglöss.
Bästa serie 2025: Det får bli Stranger Things, för jag har glömt nästan alla andra jag sett pga grav serie amnesi. Men jag såg även IT : Welcome to Derry och den var oväntat bra, om än lite krystad mot slutet. Serien Severance, var oväntat kul och skruvad.
Årets medietrend 2025: Att hänga ut otrogna karlslokar. Vi fick både Välkomna till vårt äktenskap och West End Girl och vi snaskade i oss, inte utan skadeglädje.
Årets Inredning 2025: Fick renoverat i både köket, vardagsrummet och sovrummet och jag är så sjukt nöjd. Har fan stans finaste lägenhet!

2026 hoppas jag blir fyllt av vänner, familj och en del äventyr. Jag hoppas på lite mer energi och på mycket skrivarinspiration. Drömmer fortfarande om kärleken, jag hoppas att den hittar mig.