Kom just hem efter en jättemysig vecka i Sälen. Jag längtar tillbaka. Visst är det skönt att vara hemma också, men fan vad bra allting var där. Visst, det var snöbrist halva veckan och väldigt få pister var öppna och längdspåren ska vi inte tala om. Men det spelade inte så stor roll för jag vann nästan alla omgångar Hitster och vi åt fantastisk mat på nyår och alla var härliga människor. Det känns inte som skryt (förutom att jag vann då) det känns som ett bra liv, något som värmer ända in i själen. Kanske speciellt för någon som mig som varit så väldigt ensam de senaste åren.

Jag vet att ensamheten kommer både inifrån och utifrån, den liksom förstärker sig själv och därför är jag extra glad för att jag skapat något annat, för att jag tagit mig ut och hittat människor som är rätt för mig. Människor som bryr sig och som inte försvinner bara för att man är som man är, trots allt. Jag tror att meningen med livet är att slippa vara ensam, åtminstone för mig.

De här senaste veckorna har jag på något konstigt vis börjat tycka om människor på ett nytt sätt. Förstår faktiskt inte hur men jag känner mig inte längre rädd och får som en varm känsla när jag tänker på andra människor i största allmänhet. Det är som att jag är del av en gemenskap som jag aldrig känt förr. Som att jag inte längre är konstig eller fel och har rätt att finnas lika mycket som alla andra. En sån skön känsla. Jag antar att det betyder att jag accepterat mig själv.

2026 kommer nog bli ett bra år ändå.