Vet inte om den översättningen funkar, men jag gillar meningen: In full colaboration with the weather (‘cause I’m not free yet). Men man ska nog inte lita för mycket på det, på vädret. En kompis brukade säga att vädret var väder, det tycker jag liksom säger allt. Ibland blir jag vidskeplig och tänker att vädret kan hjälpa mig förstå andra saker att det är varsel om något. Det är verkligen en dålig teori, men ibland i ovisshetens helvete så griper man efter halmstrån. Jag ser även små hintar lite överallt i vardagen, små tecken som kan betyda saker, eller inte. Hemligheten ligger i att inte lägga någon vikt vid dem, bara notera. I efterhand kommer allt verka glasklart.

På tisdag ska jag på författarträff med Amanda Romare, så jag har börjat lyssna på Halva Malmö-boken. So far so good. Jag känner igen mig mycket, lär mig en del och avundas den säkra framtoningen. Det är förstås lättare att låta säker i skrift, men jag läste även en artikel med henne i DN och jag fick samma uppfattning där. Avundsvärt att vara halvknäpp men ändå självsäker i det. Jag berättar ju inte för någon om mina sjukaste sidor, inte ens de näst konstigaste. Jag skäms alldeles för mycket. Hon skriver i och för sig i boken att hon alltid döljer sin OCD mm. för dem hon träffar. Jag har inte OCD, bara väldigt mycket ångest ibland och mina känslor kan vara lite all over the place, framför allt när jag är kär. Men döljer det för glatta livet.

Jag insåg att dejtandet var värre när man var yngre, man blev dissad mycket oftare. Men det kanske var för att man inte använde dejtingappar och för att man var sämre på att läsa av folk. Sen är ju yngre killar mindre benägna att stadga sig kanske och kanske har min status stigit på marknaden som 40 åring utan barn, skapligt välbevarad, med fast jobb och hyfsad ekonomi. Kan vara att man blivit bättre på att dra innan dissen kommer också. Av alla jag dejtat sedan jag återupptog det i maj så har jag bara varit ledsen över en och det var bara för att han totalt mindfuckade mig från första början. Är jag oändligt glad att jag slipper honom nu. Men ibland tänker jag att det är jag som är playern som får folk att falla för mig och sen drar, men tror inte det. Finns det ens tjejer som är players i det här patriarkatet? Det gör det nog och de är inte som jag, jag har fel sorts ångest.

Jag är sjukt pepp på författarevenemanget i alla fall. Har skrattat flera gånger trots att jag bara lyssnat en timme på boken. Hennes uppriktighet är häpnadsväckande. Hon skriver om sin systers pojkväns pungbrock och sin pappas trånga förhud på ett sätt som får en att googla hur självbiografisk boken faktiskt är.

Omslagsbild lånad från Filmparadiset