På ett sätt är det bra att läsa om någon annans erfarenhet av dejting på det sättet som i Amanda Romares bok. Jag inser alla mina tillkortakommanden och undrar hur hon kan vara singel som verkar så smart och bra på att prata. Prata är min sämsta gren, jag har till och med apsvårt att skriva konversationer i text, känns alltid stelt. Så på det sättet antar jag att det passar mig utmärkt att skicka bilder på Snapchat, det blir ju många tusen ord direkt! Men samtidigt känns det lite som att bara oseriösa är där. Hur seriös kan en relation ens vara om man bara har varandras snap? Och jag är så dålig på att vara oseriös nu för tiden, jag är för gammal, har för mycket issues. Önskar att jag vore lugn, men jag är ett vrak när jag börjat gilla någon som är oseriös, och jag börjar ju aldrig gilla någon som är seriös så, I’m only f**king myself.

Jag hatar att dejting bara känns som dodging bullets. Som att man ger folk chanser bara för att bli besviken. Det måste bli en ändring, det måste finnas något annat, det måste gå att programera om sig. Jag har ju så fina vänner nu, varför faller jag då bara för män som är skräp? 2026 blir året då jag bygger mitt nät, min by, min sociala oas. Ensam är inte stark och jag ska bli bättre på att inte vara ensam.