Amanda Romare är min nya favoritmänniska! Författarkvällen var nästan magisk och jag önskade att hon kunde bli min bästis. Hon kändes så genuin och bra och mänsklig. Köpte hennes nya bok Judas och fick den signerad med dedikation! Hon gav även tips om skrivande och att det är viktigare vad än hur, vilket jag ofta tänker på. Det är en av anledningarna till att jag harvar på i denna bloggen och inte kommer mig för att skriva något annat; jag har ingen story. Jag försökte börja skriva om mitt eget liv, men det är så svårt att skriva om verkligheten, speciellt om man ska utgå från en punkt tidigare i sitt liv, för vad minns man egentligen? Sen är det såklart inte viktigt att allt blit exakt som det var, men bara att vela mellan hur mycket man ska hitta på ger mig skrivkramp. Det skulle nog vara enklare att skriva som Amanda skriver i Halva Malmö, dagboksform. Jag är ju rätt van vid det formatet.

För övrigt var jag på en dejt och blev dissad, för en gångs skull, så det känns lite som att jag jinxat allt nu, bara för att jag skrev att det oftast är jag som är kräsen. Meeen, han var extremt bra, eller verkade bra åtminstone. Dessutom tror jag att han var rätt ny i dejtingdjungeln, hade bott själv i ett år bara. Min egen erfarenhet säger att man kan vara lite mer lättsam i början och svärma runt lite bland blommorna innan man slår sig ner, speciellt om man blivit sårad. Nu vet jag inte så mycket om hans breakup, men tänkte att det kan vara så. Dessutom vill man kanske testa hur långt man kan komma i början, man nöjer sig inte med första bästa om den inte är exceptionellt bra. Inte för att jag inte är exeptionellt bra, men uppenbarligen var det nånting som inte stämde.

Så nu är jag desperat, eller kanske mer uppgiven. Fick en crush på någon i november och på självaste julafton hör han av sig igen efter tre veckors tystnad och är sådär gullig. Vi skrev varje dag i över en vecka och jag var stolt över mig själv för att jag höll mig cool. Sen gick det åt helvete såklart. Ingen diss bara totalt haveri från båda sidor. Så nu är vi tillbaka i radiotystnad. Men jag är så glad över att slippa ångesten. Det är väldigt svårt att vara lugn och smart när en iskall ångestklo håller på att krama sönder ens mellangärde så att man knappt kan sitta rakt och inte äta.

Jag funderar hur det skulle låta om jag skrev som Romare. Jag har ju definitivt fler issues än hon och är inte heller så bra eller god som hon verkar vara. Mina känslor är oftast ok, men rätt vad det är så är jag bland stjärnorna eller i helvetet och då blir det oftast inte så bra. Många band har klippts för att jag blivit triggad av något. Har definitivt ghostat, även om det aldrig varit mitt i en mening, jag brukar svara på frågor, om jag får några. Jag är mer svår och mer kräsen, vilket jag tänker är anledningen till att jag är singel. Men man kan ju ha det svårt ändå uppenbarligen. Just nu känns det lite som att jag är helt jävla chanslös.