Visst är det konstigt hur saker plötsligt ändras. Å ena sidan inuti en själv där man kanske kämpat med diverse inre motsättningar i år, men så plötsligt lossnar det. Som om man kommit ut ur ett skal. Och samtidigt får man en annan kontakt med omvärlden och omvärlden kontaktar en själv. Kanske är det bara våren som är på väg.

Det känns ibland som att livet går i cykler och nu känns det lite som att en ny cykel är på gång. En cykel består av uppgång, eufori, utplaning och fall. Förra gången var cyklingen inkörsport och sen crossfit och vissa människor där. Människorna är avgörande, man måste hitta någon som är sådär exeptionellt bra som gör att ens liv nästan känns magiskt och sen blir man antingen kär eller besatt och glömmer alla betänkligheter i sin jakt på bekräftelse. Man bygger upp sig för att bli sitt allra bästa jag för att kunna få en chans med personen.

Efter uppgången, som förra gången nog nådde sin kulmen redan 2021, så planar allting ut, men man försöker sitt yttersta för att hålla sig kvar däruppe. Tänker att saker kommer lossna om man bara kämpar lite till.

Att ADHD-diagnosen var lösningen på alla misslyckanden var en förhoppning, men det var bara en liten del och påföljande medicinering ökade dramatiskt hastigheten ner i avgrunden. Den hisnande farten neråt och den stora fallhöjden, utan skyddsnät, ledde till den största kraschen Paus världshistoria. Och det har tagit över två år att ta sig upp, men nu tycks det som att jag är där ovanför ytan, redo att påbörja galenskapen ännu en gång. Eller har jag lärt mig att det inte är värt det, hur glänsande priset än kan tyckas så finns det gränser för hur långt man ska gå. Jag betalade dyrt för priset som jag aldrig fick och det ska jag aldrig glömma. Därför bör jag nog tänka över hur jag vill spendera min återfunna motivation. På saker jag tycker om, utan att vara tillags och utan att försöka imponera på någon annan. Saker är ju också lite annorlunda nu, på andra sidan 40-strecket. Jag kunde få kickar av att känna mig snygg och åtråvärd, men den tiden är förbi, det är jag helt säker på. Jag har full förståelse för kändisar som gör skönhetsoperationer för att se 20 år yngre ut. Även om jag tycker det är fel rent moraliskt och ur feministisk synpunkt, så förstår jag varför och om jag var i deras position skulle jag kanske göra samma sak. Nu är jag ju extremt långt ifrån Hollywood och inte en människa bryr sig väl om mitt utseende så jag får väl bara lära mig leva med den här ledsna känslan av att ha förlorat något som gav mig en känsla av självförtroende och makt. Påminna mig om att snabba kickar inte är det som vinner i längden och att insidan är minst lika viktig.

Efter att ha läst Halva Malmö och dessutom träffat Amanda Romare (förlåt för mitt tjat) så kände jag en viss hoppfullhet för min egen lycka på dejtingmarknaden. Det är lätt att dras med när man känner igen sig så mycket i någon, man tror att det som händer dem lika gärna kan hända en själv. Jag har träffat så sjukt många killar genom åren, och jag har spenderat så många timmar i terapi. Nån gång borde det väl bli rätt med någon. Men jag vet inte, jag är inte uppgiven, men det krävs att jag träffar någon som är annorlunda på ett bra sätt och som inte skrämmer iväg mig. Får väl börja be till gud eller nånting.