Så vad gör man när man inte riktigt står ut med sig själv. Det är ju trots att ett nytt år så varför inte återuppfinna sig själv. Färga håret, köpa nya kläder och skor, hade önskat att jag kunnat skriva ”börja nytt jobb och träffa en ny man”, men vissa saker är svårare att rå över än andra. Men jag jobbar åtminstone på en annan plats sedan förra veckan då jag fick en tillfällig skrivplats på min gamla avdelning. De ska ju nämligen måla om typ överallt runt min korridor och då vill jag inte vara där och få allergiska reaktioner. Jag har även bokat klipptid och ska äntligen ta tag i projektet att fylla i ögonbrynstatueringen. Sen kommer jag göra succé, eller så kommer allt vara precis som vanligt men jag kommer åtminstone känna mig lite snyggare och det är mycket värt.

När jag var yngre tyckte jag att det var enkelt att förändra mig, jag tyckte om det och det kändes befriande. Men jag har insett att det faktiskt är väldigt svårt att förändra sig på något väsentligt sätt. Färga håret och byta jobb är ju bara yttre faktorer, men att sluta förändra sig och börja älska sig själv som den man är, det är desto svårare. Har ju länge närt en förkärlek för anpassning och att aldrig vara till besvär. Men när insikten slog mig med full kraft att det aldrig kommer få mig dit jag vill utan istället sannolikt kommer leda till bitterhet och frustration, så började jag ändra inställning. Men det är otroligt svårt att ändra sitt livsmanus, från den följsamma till… ja till vad? Bitchen? Den radikala feministen? Ensamvargen? Projektledaren? Jag kan inte riktigt se mig själv som någon av dem och varför ska man vara bara en, det går ju att bli lite av allt.

Alla människor anpassar sig, även om det inte alltid verkar så. Men man kan ha olika motiv till sin anpassning och det är det viktiga tror jag. Vissa anpassar sig för att bli omtyckta, andra för att få kontroll och några för att de måste. Det finns även mer finstilta motiv till att bli omtyckt, t ex så står vissa inte ut med att andra inte tycket om dem, medan andra vill bli omtyckta för att nära sitt ego och upprätthålla en grandios självbild.
Min uppfattning har alltid varit att om man vill bli omtyckt så ska man säga ja, vara trevlig, inte ställa krav och inte sätta sig på tvären. Men frågan är om jag själv ens uppskattar en sådan person, för det blir ju aningen platt och friktionslöst om man alltid spelar samma roll. Kan man istället vara tillmötesgående, ta eget ansvar (för sig själv och sina arbetsuppgifter t ex), stå upp för andra och ge så mycket som man orkar när man kan. Jag tror att det kan vara bra och förhoppningsvis får man mindre dåligt samvete för allt man inte gör.