Har börjat skriva på en längre text, igen. Har börjat med det många gånger, men aldrig kommit längre än en sida. Den här gången började jag mitt i livet, vet inte om det var så bra för storyn, men jag fick syn på en sak jag glömt, kanske förträngt. Mitt behov av bekräftelse och vem jag blir när jag får rätt sort och i rätt mängd. Det fungerar ungefär som droger, eller kanske anti depp (inte dem jag testat dock). Jag blir en supermänniska, ja man skulle kunna kalla det mani nästan, om det hade kommit inifrån mig själv då. Och plötsligt känner jag mig snygg, att jag duger trots att jag inte är perfekt. Mitt behov av sömn minskar och plötsligt går jag ner i vikt utan ansträngning. Kan inte minnas hur många gånger detta har hänt, men jag har nog aldrig sett på fenomenet så krasst som just nu. Självklart är jag glad att det äntligen känns som något lossnat, som att jag kommit ur ur dimman, men jag är ockå lite betänksam över vart det kommer sluta. Förra gången blev destinationen rakt in i väggen och bråddjup depression, alltså inte så bra.

Vi backar ett steg. I söndags shoppade jag kläder på ett mer dedikerat sätt än på länge. Har gått ner några hekton (kilon?) och därmed har min rumpa krympt och mina jeans (har två par som jag sliter på) vill inte längre ge mig sitt fulla stöd. Jag har i evigheter tänk köpa nya byxor, kanske i en annan stil, men sen blir det typ samma ändå, samma som de senaste 20 (!) åren. Hatar numer att köpa byxor. Men jag sa till mig själv i söndags att jag inte fick gå hem utan (nya) byxor så jag högg in helt enkelt och hittade ett par bootcut jeans som var sköna, men som gav mig ångest, bootcut är inte riktigt min grej. Jag höll nästan på att ge upp när jag fick hjälp av ett manligt butiksbiträde. Han hjälpte mig att hitta olika byxor och storlekar och jag tror nästan jag provade hela affären. Han var så gullig och verkligen bra på sitt jobb. Så när jag gick därifrån, med två par byxor och två överdelar, så kände jag mig väldigt upplyft och tänkte att en sån man skulle man ha, en man som lyfter en. Har inte lyckats haffa någon sådan än, antagligen för att jag spenderar min tid med att jaga småpojkar eller narcissister (eller både och på samma gång) och när jag tröttnat på det så hittar jag någon som jag vet inte kommer såra mig, eller åtminstone inte dumpa mig, men av någon anledning brukar det alltid sluta med att jag dumpar dem.

I alla fall så insåg jag varför jag så gärna vill ha en kille. Rent praktiskt klarar jag mig utan, men det är just den där bekräftelsen som jag nog saknar mer än jag anat. Allting känns ju så enkelt när man känner sig bra. Kanske borde jag gå tillbaka och ragga på killen i butiken, men vet inte om han är singel och jag är verkligen inte bra på att ragga. (Varför finns det inga raggningsmanualer för kvinnor? Eller finns det det? Tar tacksamt emot tips.) Dessutom gjorde han väl kanske bara sitt jobb men det är ju värt att återvända för om inte annat.