Är det så att överflöd inte är något som gör en lycklig? Ju mer pengar man har desto mindre värdesätter man ju varje krona och det samma kanske gäller för tid och ork? Innan jag blev utbränd upplevde jag att jag hade jag massor av tid och energi. Jag kände mig ofta stressad över att inte veta vad jag skulle göra. Jag öste tid på träning och andra saker som jag trodde skulle göra mig till en mer attraktiv person. Jag jagade bekräftelse som kunde få mig att känna att min tid var värdefull, att jag var värdefull. Jag sa ja till massor av saker för att känna mig behövd. Men jag blev ändå aldrig riktigt av med känslan av att vara värdelös.

För hur bra det än känns i stunden så är det som att jaga sin egen svans att försöka fylla tomrummet i sitt inre med yttre bekräftelse. Jag borde veta det nu, men det är inte så lätt att bryta gamla beteenden. Och det går ju inte att helt sluta bry sig om vad andra tycker om en, det vore ju nästan konstigt. Men bekräftelse är ett tveeggat svärd som snabbt gör en hooked på känslan och ju högre upp man tar sig på sitt sköra egoberg, desto längre är det sen att falla.

Så nu försöker jag, med den energi jag har, att bygga mer långsiktiga strukturer. Försöker hitta bra vanor och lyssna inåt, jag försöker bry mig mer om andra människor och få in dem i mitt liv. Och min tid känns faktiskt mer värefull nu. Även om jag bara sitter här och skriver blogg så känns det inte som att jag slösar, eftersom det är ett av mina största nöjen och på sätt och vis också ett behov.

Egentligen är det väl inte för att jag har mindre tid och ork som jag värdesätter tiden mer nu, utan för att jag förstått vad det är jag vill. Jag har hittat någon form av riktning som känns rätt. Men kanske är det lättare att bortse från bruset när man har mindre, eftersom man är tvungen. Men en nyckel är ju också att veta vad man vill och ta sig själv på allvar.